Räddningen då allt annat föll

Oona Kivelä är sin egen chef. Hon har hållit på med poledance i elva år och har nyligen lämnat fitnessklubben Gymi, som hon var med och grundade för barn och unga. Nu satsar hon i stället på att ta det lugnt och må bra.

183
Oona Kivelä i sitt element. Foto: Ria Holmström

Vi sätter oss i ett café på Ärtholmen. Oona Kivelä, 34, har precis visat några fotogeniska ställningar vid stången utanför. Den lättsamma stämningen blir allvarligare då diskussionen kommer in på hur tungt hon har haft det. Kivelä berättar att hon varit utmattad i fem år. Hennes arbetsdagar har sträckt sig upp till tolv timmar under de senaste tio åren.

– Varje år bestämde jag mig för att jag nog ska orka, säger Kivelä.

Det gick nästan för långt innan hon förstod att hon måste stanna upp och andas. Utmattningen hannövergå i depression men Kivelä berättar att det sedan var poledance som räddade hennes liv. Hon insåg att hon måste prioritera det hon verkligen vill i livet och välja bort vissa bitar för att orka. Hon vågade sälja sin del av Gymi då hon ändå hade något hon kunde fortsätta med.

– Man måste vara väldigt modig för att säga att man inte orkar längre och att man inte vet vad man kommer att göra istället, säger Kivelä.

Den flerfaldiga medaljören har även en bakgrund inom redskapsgymnastiken. I poledance har Kivelä vunnit såväl de finska mästerskapen som världsmästerskapen flera gånger under årens lopp. Hon har dessutom vunnit världsmästerskapen i street workout en gång.

Förra året höll Kivelä en paus från tävlandet, men återupptog dansandet i år och tog genast tillbaka sin post som finsk mästare. I december väntar henne nu världsmästerskapen i poledance, som går av stapeln i Spanien.

Kivelä berättar att poledance är väldigt likt gymnastik men med lite olika drag.

– Allt som jag tidigare har gjort fanns där, men i en helt annan stil. Jag har alltid hängt horisontellt inom gymnastiken, och plötsligt var allt vertikalt, säger Kivelä, då hon berättar om den första gången hon prövade på poledance.

Kivelä är född till att stå på scen och mår allra bäst där.

– Redan som liten ville jag alltid vara på scenen. Det är det enda stället där jag är lugn. Jag gör det som jag är bäst på, och jag vet vad jag vill i livet. Allt går liksom ihop. Om jag får den tid jag behöver i strålkastarljuset blir allt annat också bra.

”Varje år bestämde jag mig för att jag nog ska orka.”

Att genomgå en depression var tungt men lärorikt. Kivelä beskriver depressionen som en känsla av att döden blir som ett oundvikligt faktum. Enligt henne måste man acceptera att depressionen finns där utan att låta den ta över en helt. Hon berättar att det först nästan känns värre att pausa allt som hört till ens normala vardag, eftersom man då faktiskt känner hur slutkörd man är. I dag mår hon mycket bättre men konstaterar att det har varit och fortsättningsvis kommer vara en lång process innan hon känner sig helt livskraftig igen.

– Jag blir lätt jättetrött nuförtiden. Då tänker jag genast att jag bara ska ta det lugnt och inte göra någonting, säger hon.

I dag drar Kivelä fem till sju workshoppar i poledance per veckan, och reser runt världen för att både tävla och fungera som domare i sin gren.

– Jag älskar att dra workshoppar, säger hon med ett brett leende.

För Kivelä har det aldrig spelat någon roll varifrån rörelserna man gör på stången kommer, utan snarare hur man kan utveckla de akrobatiska rörelser som redan finns och vilka nya ställningar man kan böja sin kropp i.

– Jag är en rörelseartist. Det har ingen skillnad vad jag håller på med – bara jag får någonting att hänga i, lite golv och lite vägg så är jag nöjd, berättar Kivelä.

 

Texten är korrigerad 29.4 kl. 22.57.