Interaktivt inbördeskrig

92
Starka scener då de röda har möte i Paasitornet. Foto: Olli Kangas

Inne i det rökiga Paasitornet är det skarpt läge och man kan höra hur explosionerna närmar sig längs Helsingfors kaotiska gator. Här riskerar även den mest hårdhudade av åskådare att fälla en tår. Scenografin tar en tillbaka till våren 1918, och jag undrar om jag inte i själva verket rest bakåt i tiden på riktigt.

 

Att pjäsen är tudelad och att båda akterna regisserats skilt för sig av olika regissörer, bidrar till en otroligt äkta känsla. Först sitter man på en borgerlig, vit segerfest i Ostrobotnias festsal, för att sedan guidas genom ett brinnande Helsingfors till Broholmen och de rödas misär under krigets sista timmar.

 

Skådespelarna gör en stark insats med humor, allvar, sång och bråk. Den starka kontrasten mellan akterna skapas delvis av rekvisitan och händelseskildringen, men framför allt av musiken. I Ostrobotnia framför begåvade musikanter vackra tolkningar av bland annat Oskar Merikantos och Jean Sibelius verk. Sångerna är ackompanjerade i borgerlig anda, vilket bidrar till en munter, lättsam stämning även om ämnet är allvarligt. I Paasitornet däremot, är musiken rå och saknar till stor del ackompanjemang. De karga, oslipade rösterna väcker en stark vördnad för de hemska händelser som utspelat sig i samma hus för 100 år sedan.

 

Den guidade bussturen genom stan, från Ostrobotnia till Paasitornet, ger en objektiv överblick av inbördeskriget. Objektivitetens viktighet kan inte överskattas då det handlar om krig, men för att hållas i stämningen som byggts upp, borde mellanakten inte vara längre än nödvändigt. Den dryga halvtimmen man stod vid baren och väntade på bussen avbröt interaktivitetens magi.

 

Hela spektaklet fungerar som en ingående, intressant och rörande historialektion. Om man kan Helsingfors historia är det bara att luta sig tillbaka och leva sig in. Om man inte kan den är det bara att leva sig in medan man lär sig.