En virrhöna skriver opinion

182

 

Jag skrev en opinionstext för Smocka om mina känslor inför måsen. Även om de flesta tyckte att texten var rolig så var det också ganska många som påpekade språk- och slarvfel i min text. Faktum är att det fanns så mycket att ifrågasätta i texten att jag behövde ändra rubriken och till och med bryta mot journalistiska webbregler och ta ner hela inlägget för att sedan lägga upp en ny version.

Jag blev irriterad på mig själv. Det hela kändes pinsamt, eftersom att jag redan när jag gav texten till webbchefen visste att jag hade kunnat tighta till, städa upp och framför allt göra språket mera korrekt än det var. Jag hade kunnat åtgärda felen före någon behövt påpeka dem åt mig. Jag hade kunnat skriva bättre, själv kunnat påpeka alla de samma felen. Så varför ändrade jag då inte alla fel före texten lades upp till allas beskådan?

Bra fråga.

Jag vet inte varför eller när jag blivit så slarvig och nonchalant. Antagligen har det skett gradvis. Antagligen är det min internetanvändning och mitt instagramscrollande som gjort mig så scatterbrained (VIRRHÖNIG enligt Google översätt) att jag inte längre formulerar texter på ett traditionellt sätt. Och att jag av samma orsak inte heller orkar bearbeta material lika länge, att jag istället bara vill LÄGGA UT. Få reaktion på mina tankar och vad jag producerat. Som en äkta lat reaktionsjunkie.

Så här i efterhand önskar jag att jag ändå hade lagt lite mer tid på att bearbeta texten, språket, flödet. Att jag orkat läsa igenom tre gånger till, skriva mitt bästa. För om det är något som är frustrerande så är det att bli tillsagd och tillrättavisad om något som man egentligen redan kan och vet. Jag önskar att jag hade bevisat att jag kan bättre.

Evelina Kulp