Stormens öga

134

Det sägs att i mittpunkten av en orkan är det alldeles stilla. Eftersom jag inte har någon förstahandserfarenhet med orkaner kan jag dessvärre inte yttra mig om sanningshalten i detta påstående, men efter att min första vecka på Smockas radio 2018 nådde sin kulmen med vår en timme långa radiomagasinsändning i vilken jag förväntades hålla låda och låta naturlig och avslappnad medan jag desperat försökte följa manuset och hålla tiden kan jag meddela att även om stormens öga är en myt i naturen är det en passande beskrivning på känslan då klockan slår nio och jingeln ringer ut och man fattar att det är nu som det gäller. Det är det här man gått och drivit sig gråhårig om de senaste fyra dygnen. Då glömmer man plötsligt bort hela resten av världen och alla som sitter och lyssnar där utanför börjar kännas mer teoretiska än verkliga.

Det är ju i och för sig ingen stor sak. Ingen har några stora förväntningar egentligen, och det är ju bara en engångsföreteelse. Man är ju där för att öva och för att lära sig, inte för att kunna allt perfekt. Men ändå. Ändå finns det en liten röst någonstans i bakhuvudet som viskar att det här är blodigt allvar. Det är otroligt lätt att låta sig uppslukas i arbetet på radion, det är något jag märkte redan i fjol. Då hade jag ju dessutom bara ansvar för ett litet två-tre minuter långt inslag i vilket min röst knappt hördes. Och så var det ju inspelat på förhand, vilket avsevärt lättar stressen inför att möjligen säga något fel eller mumla eller stamma någon replik. Jag minns att jag verkligen inte avundades studiovärdarna och tänkte att det måste vara bland de sämsta möjliga jobben inom journalistiken. Men så ett år senare sitter man där. Som Vonnegut sa, So it goes.

Det är väl delvis på grund av nervositeten och delvis på grund av hur hektisk veckan varit som lugnet som inföll när man väl satt och snackade i studion kom som en sådan överraskning. Så om någon framtida studiovärd läser detta och känner sig spänd inför showen kan den trösta sig med detta: det är sist och slutligen inte så farligt. Ingen på redaktionen bits. Särskilt hårt i alla fall.