Vad synd att du inte (heller) kan delta

60

Jag har alltid hatat att lyssna på klipp eller ljudfiler där jag själv pratar. Det är något jag får ångest över av någon orsak, kommer helt enkelt inte överens med min röst. Så ja, ni kan tänka er min reaktion då jag fick reda på att jag kommer att vara två veckor på radion i Smocka (det vill säga hälften av hela tiden). Jag stressade mig sönder, kände mig obekväm och tanken att hoppa ut ur hela systemet gick igenom mitt huvud ett par gånger. Okej nej, nu överdriver jag, inte skulle jag ha hoppat ut bara eftersom jag inte klarar av min röst. Men nästan.

Till min lättnad fick jag veta att det bara var ett kort inslag jag skulle göra till fredagens magasinsändning, samt läsa i nyhetssändningarna en dag. Det kändes helt okej. Glädjen försvann dock ganska snabbt, då början av veckan var en enda kamp vid telefonen för min del. Min uppgift var att hitta en expert jag kunde intervjua, och medan det kändes som att alla andra bokade in intervjuer här och där, så fick jag bara öva på hur man på ett trevligt sätt kan säga “vad synd att du inte kan delta, tack ändå”. Jag insåg dock snabbt att detta är en stor del av det här jobbet, men för en som jobbar med sånt här för första gången så kom det som ett slag rakt i ansiktet. Men jag bet ihop, och efter all frustration, stress, x antal djupa suck och minst tjugo samtal fick jag äntligen allt fixat och efter det gick allt som smort.

Radioveckan gav mig mycket. Jag säger inte att jag ännu njuter av att lyssna på mig själv, but I’m getting there! Får inte samma ångest som förr när jag hör mig själv prata.

Skulle aldrig ha trott för en vecka sedan att jag skulle säga så här – men ser jag fram emot min nästa radiovecka? Absolut.