Spökhistorier fascinerar: ”Våra vandringar har varit väldigt populära”

I Kronohagen finns mycket gammal arkitektur. Några av de äldsta husen lär vara hemsökta av spöken.

407
Foto: Smocka

– Folk är väldigt intresserade av spökhistorier. Våra spökvandringar har varit fullbokade sedan vi började med dem, säger Annina Wallner. Hon jobbar som museivärdinna och guide vid Helsingfors Stadsmuseum, där det ordnats rundvandringar med spöktema i ett par år.

Wallner har lett rundvandringarna i Kronohagen sen de började och berättar att det förutom gamla spöken är vacker arkitektur och historia som lockar deltagare.

– Spökvandringen i Kronohagen går mellan stadsmuseet och Sprutmästarens gård, som också hör till stadsmuseet. Sederholmska huset vid museet är det äldsta kvarvarande huset i Helsingfors centrum och där sägs det att Johan Sederholm själv spökar.

Det kan finnas flera olika anledningar till att spöken spökar.

– Många av spökena stannar kvar efter döden för att ta hand sina hus och ägor. En annan orsak kan vara en stor sorg eller tragedi som inträffat medan spöket levde, säger Wallner.

En olycklig kärlekshistoria kan också leda till att en brusten själ stannar kvar för att spöka. Wallner berättar om översten Aleksi, som lär ha hittat sin fru med en annan man och följaktligen fått sitt hjärta krossat.

– Han har setts i huset vid Estnäsgatan som en huvudlös skepnad, åkandes upp och ner i hissen med sitt huvud under armen. Han verkar vara nyfiken på universitetens gamla papper och har setts bläddra i dem flera gånger, berättar Wallner ivrigt.

Andra spöken som härjar i Kronohagen är till exempel den gamle sprutmästaren Alexander Wickholm och den Grå Damen vid Svenska klubben.

Wallner tar med oss till tredje våningen i Sederholmska huset. Med några av de klassiska spökhistorierna i färskt minne går det inte att undvika rysningar längs ryggraden då hon öppnar den knarrande dörren till den kyliga vindsvåningen.

– Här i Helsingfors äldsta hus, byggt av Johan Sederholm 1757, är det flera som har känt av ett spökes närvaro. Folk har fått känsla av att något kommer emot dem, säger Wallner.

På 1980-talet, innan Helsingfors stadsmuseum tog över byggnaden, inträffade märkliga saker i Sederholmska huset.

–På den tiden var det rådstuvurätten som verkade i huset och det var allmänt känt att det spökade här. Det var inte många som vågade stanna här sent på kvällarna, i alla fall inte ensamma, berättar Wallner.

En gång bestämde sig en kvinna för att arbeta övertid, och när hon kom tillbaka till sitt kontor efter en kort paus kunde hon knappt tro sina ögon. Framför skrivbordet snurrade hennes stol runt och runt, av sig själv. När hon betraktade stolen stannade den plötsligt, för att sedan fortsätta att snurra åt andra hållet, men med högre hastighet.

– Hon packade sina saker och stack iväg från kontoret ganska snabbt därefter. Det var nog sista gången hon jobbade övertid, säger Wallner och skrattar.