15.8.2020

Opinion: Förändring – redaktion på distans

Smockavecka ett : Flytt, förbannelse, fallerade funderingar och förargliga facilitetsflegmatiker. Fulländad flit från folket.

Med en pissluktande resväska i hand klev jag ombord på tåget. VR:s trånga och socialt påtvingande säten hade aldrig förr sett så bekväma ut.

Jag tittade ut genom fönstret. Vilken morgon. Väckarklockan hade inte ringt, familjehunden hade kissat över alla mina saker och jag hade glömt mina sockor.

Välkommen till Helsingfors, farväl Österbotten.

Min flytt till staden blev definitivt inte som jag föreställt mig. Istället för en episk, befriande resa fick jag en trång gångplats med hundkiss. Det kändes som jag åkt på en nit.

Så var det också för sex veckor sedan då vi började planera inför Smocka. Efter några veckor blev det klart för oss att en fysisk redaktion inte skulle bli möjligt att ordna.

Föreläsningssalarna blev tommare och oron allt påtagligare. Coronaviruset låg i luften. Slutligen kom den fällande domen:  alla former av närstudier förbjöds av regeringen.

Kvar lämnade ett konfunderat men beslutsamt gäng. Smocka skulle bli av. Den sedvanliga layoutkursen drog igång. Dagarna gick till största delen åt zoom-möten och en överdriven konsumtion av kaffe.

Efter många sessioner var planeringen klar. Nu återstod bara ett problem. Hur skulle vi fixa all utrustning som behövdes?

Ett gammalt ordspråk säger att var dag har sin börda. Israels folk sina fyrtio år i öknen och Soc & kom fick Helsingfors universitets helpdesk.

Än idag väntar leijarna på att få sina licenser för att kunna fixa ihop vår tidning. Jag tänker inte gå in i desto mera på detaljer men i skrivande stund känns det som om ett namnbyte på avdelningen vore på sin plats.

Efter en hel del strul kom den första dagen. Med ett team av flitiga reportrar, producenter och chefer intog vi vår virtuella redaktion. Resultatet blev långt över mina förväntningar. Att få jobba med ett så härligt och otroligt duktigt team av människor är få förunnat och otroligt givande.

Jag hoppas att ni kommer känna det samma när ni läser våra alster och kom ihåg: Ibland kan strået som verkar vara det kortaste i själva verket vara det längsta.

Senaste nytt

Kolumn: Min Valborgsförbannelse