I fjol deltog jag för första gången i Smocka. Då studerade jag mitt första år vid journalistiklinjen och fungerade i fem veckor som reporter. En vecka handlade det om radio, en annan om tidning och där emellan hann jag med lite webb. Visst kom jag med en hel del egna idéer om vad jag ville arbeta med. (eller jaa, då jag slutligen efter sådär tre veckor vågade göra det) Men ofta fick jag också sagt åt mig vad jag skulle syssla med under dagen och så gjorde jag det.
Vips, så gick ett år och det var min tur att vägleda de yngre. På tvåan jobbar man endast en vecka under Smocka och då är det radio som gäller. Vi fick själva önska vad vi ville jobba med och glädjen var enorm då jag fick veta att jag skulle få fungera, precis som jag önskat, som studiovärd under tredje veckan.
Men det var inte så enkelt som jag trott. Plötsligt var jag den som skulle hjälpa de yngre. Man bad mig lyssna igenom inslag och kommentera vad jag tyckte.
”Sofia, kan du kolla att mina speakar är ok innan jag bandar in dem?”
”Sofia? Alltså jag – Sofia? Öööh visst men alltså jag vet väl inte bättre än du om de är ok eller inte?”, tänkte jag då svara.
Det var en helt ny situation att plötsligt vara som chef för en grupp. Visserligen hade producenten huvudansvaret och skötte det under min vecka otroligt bra men ändå kände jag att jag hade ett helt nytt ansvar i år jämfört med ifjol.
Men om detta var lärorikt! Nu märkte jag att man måste ge order och våga fatta beslut men samtidigt inte ska trampa någon på tårna. Man vill få saker gjorda men man vill också att alla ska känna sig respekterade och hörda. Jag hade aldrig förstått hur svårt det kan vara att fungera som chef för en grupp. ”Man säger ju bara vad alla ska göra och så gör de det. Och en god lön till på köpet. Nätta dagar!”, var vad jag tidigare tänkt om chefskapet. Men det är nog kanske inte så enkelt trots allt…
