Rollen som producent för sociala medier är både ny för årets Smocka och för mig. De första två dagarna var bland de mest förvirrande jag upplevt på länge. Vad är min roll på redaktionen? Hur mycket av arbetet ska jag delegera till webbreportrarna och hur mycket ska jag göra själv? Hur sjutton använder man Instagram?! Jag har aldrig känt mig så gammal som när jag undrade över just Instagram.
Jag har tidigare hört till den kategori av journalister som ibland rynkat på näsan över tanken på att satsa hårt på sociala medier. Uppfattningen jag och många andra delat är att sociala medier urvattnar det journalistiska arbetet och att det enda man hittar är clickbait, listor över de fem mest orealistiska ögonblicken i sci-fi filmer och irrelevant kändissnack.
Men det finns plats för så mycket mer. De flesta av gamla skolans journalister inte verkar förstå att sociala medier också fungerar för att sprida seriös och viktig journalistik. Skillnaden är att man måste presentera innehållet på ett annat sätt, ett sätt som inte jag heller greppar alla gånger. Men vartefter arbetet går framåt så växer den bilden långsamt fram mer och mer. På min fjärde och sista dag i producentstolen börjar jag få igång ett flyt. Så här med passande timing.
Men det är väl det som är hela poängen med att ha en övningsredaktion. Att inte ha någon aning om vad man sysslar med den första dagen, och ha någon form av förståelse den sista. Och att kunna göra det i en miljö utan löner, annonsintäkter och aktieägarnas vrede att oroa sig över. Den bästa formen av learn by doing.
Men även om jag nu vet hur appen fungerar anser jag fortsättningsvis att Instagram är töntigt.