”How are ya sheriff?”, frågar en bekymrad bartender. ”Old”, är Arnold Schwarzeneggers koncisa svar i den bortglömda actionfilmen The Last Stand. Jag känner empati för gamle Arnold.
Tredje veckan av smocka drar mot sitt slut. Redaktionspesten har lagt beslag på ett antal offer, jag själv bland dem. Näsan rinner och det känns som om man svalt en handfull spikar största delen av de senaste två veckorna. Varför gjorde man ett sådant här spårbyte i 30-årsåldern?
Det är inte ovanligt att man byter karriär. Det är kanske mer ovanligt att man väljer att studera något med så till syntes osäker framtid som journalistik. ”Media landscapes in transition” som det heter. För många av oss blivande journalister kommer de närmaste åren högst troligtvis att präglas av att man hoppar in här och där och frilansar en hel del. Inte precis byggstenar till ett stabilt liv.
Men kanske stabilitet är överskattat. Efter att ha jobbat i nästan 15 år och tagit emot en del sparkar i huvudet som livet snällt delat ut så måste jag erkänna att min tid som journalistikstuderande känns nästan lite surrealistisk. Smocka understryker det som skiljer journalistiken från allt det andra jag tidigare jobbat med: nu är inga två dagar exakt likadana.
För mig känns det som att det inte finns mycket som nöter ner själen lika effektivt som att vara konstant uttråkad. Visst finns det bekvämlighet i rutiner, men om man inte är försiktig kan dagen komma då man förvandlats till en själlös robot som halvmedvetet släpar sig till jobbet. Kanske har jag nu lyckats återta en del av min själ.