Ställ öppna frågor. Ställ inte stängda frågor. Ställ EN fråga. Ställ inte flera frågor i en och samma fråga. Glöm INTE följdfrågan! Följdfrågan, följdfrågan, följdfrågan …
Få intervjuobjektet att känna sig bekväm. Få intervjuobjektet att känna sig obekväm. Ställ någon till svars, ställ någon mot väggen.
Läs på om ämnet. Läs på om personen. Läs på, läs på, läs på.
Om du filmar intervjun: ställ frågan så att frågan inte behöver höras i slutresultatet. Håll mikrofonen så nära att intervjuobjektet hörs. Tänk på att inte nicka häftigt eller ”mm”:a bekräftande. Tänk på bildutsnittet. Tänk på blickriktningen. Tänk på den röda tråden. Tänk på illustrerande bilder.
Sedan sitter jag plötsligt där, framför mitt intervjuobjekt. Det är nu det gäller. Svetten rinner över mitt uppslagna anteckningsblock och smetar ut de överförberedda frågorna. Handen som håller i mikrofonen darrar, den är plötsligt svagare än jag minns den. Vi har ögonkontakt. Jag vet att jag tenderar att skela ibland, gör jag det nu? Ser jag proffsig ut? Är det smärtsamt uppenbart att jag är en oerfaren student? ”Det var till någon skoltidning sa du?”. Intervjuobjektet sneglar mot mitt anteckningsblock, han ler medlidsamt. Maktkamp, maktstruktur. Jag bestämmer mig där och då att inte se ner på blocket en enda gång under intervjun, inte vika med blicken. Tystnaden som infinner sig medan fotografen ställer in kameran. Rullar vi? Japp. Hörs vi? Inte? Nu då? ”Ett två, ett två, ett två.”
Ja, då sätter vi igång.
Jag tänker på allt det jag lärt mig. Ställ inga öppna frågor, ställ flera frågor i samma, humma bekräftande, håll mikrofonen långt ifrån den du intervjuar. Fan. Tänk på allt annat än vad personen som sitter framför dig faktiskt säger. Följdfrågan! Men följdfråga på vad? Vad sa han precis?
Jag tar ett djupt andetag. Samlar mig. Lyssnar.
Jag snappar upp vad han säger, ställer den kritiska följdfrågan, ställer honom mot väggen.
Handen blir stadig, rösten blir stark. Jag är ingen ”lilla gumman”, jag vinner den här maktkampen. Genom att lyssna.
Glöm inte att lyssna.
Text: Helmi Tolonen