Som ni säkert redan vet var M. Night Shaymalans (känd för bl.a. The Sixth Sense) film The Happening (2008) en av de senaste decenniernas bästa komedier. En monumental skrattfest av högsta kaliber. En film som bara fortsätter kittla din diafragma långt efter att du tömt dina lungor på luft. En bitande nidbild på överanvända skräckfilmsklichéer som genomsyrar Hollywoods filmer. Men det var ju såklart inte vad som planerats.
Det var egentligen fråga om en ”seriös skräckfilm” med ”ett starkt budskap”. De valde Mark Wahlberg att spela huvudrollen som biologilärare; en kille som har svårt övertyga som något smartare än ”Dude” eller rentav ”Bro” (hans vanligaste rolltyper).
Ojdå.
En film som oerhört klumpigt strävar efter att göra någon sorts kommentar om global uppvärmning lika finstilt framfört som en ”ur funktion”-lapp på en toalettdörr.
Ojdå.
En film som är ungefär lika skrämmande som ett upplyst spöktåg, där alla spöken och dylikt ersatts av män i jeans och t-skjortor som halvhjärtat berättar om sig själva, och ungefär lika väl genomtänkt som som en alt-right-blog, skriven av en bortskämd tonåring under sin första fylla.
Filmen roar oss med oerhört seriösa scener involverande bland annat: självmord genom lejon på zoo, en snubbe som älskar hotdogs (och inte håller käft om saken), en paranoid tant som först bjuder på lemonad men sedan snabbt ändrar åsikt och får för sig att Marky Mark planerar mörda henne i sömnen, något Marky-boy gör sitt yttersta för att övertyga henne inte stämmer på sitt kännetäcknande, korkade oövertygande sätt (go Mark, go!), en scen där Mark och hans familj springer undan vinden.
Ojdå.
Nåväl, ni ser vart det här tåget är på väg. ”Bing Bong: Följande stationer innan ändstation ’Korkad’: ’Malström av Dåliga Beslut’, ’Katastrofal Flopp’ och till sist ’Farväl Karriär, Farväl’. Tack för att ni reser Shaymalan Railways.
Jag trodde inte att jag skulle få se en liknande rulle. Åtminstone inte på ett bra tag. Nu har tydligen den dagen kommit. Denna gång blir vi serverade en portion komisk katastrof á la Gore Verbinski (mannen bakom Pirates of the Caribbean-filmerna) i den nya fräscha sopan kallad A Cure For Wellness (hahahahahahah). En likvärdig mix av The Shining (1980), Slither (2006) och Frankenstein (1931), om alla tre hade regisserats av en överenergetisk get som egentligen bara ville leka racerbilsförare men som blivit tvingad att göra film av sin kontrollerande styvfar. Jag hade nästan glömt hur roligt man kan ha i en biograf!
Jag kommer inte att gå allt för mycket in på ”VAD SOM HÄNDER”, eftersom jag tycker alla kan gå och se filmen, och därför att det är rätt så svårt att faktiskt att referera det minst sagt förvirrande händelseförloppet. Det är lite av en ”seeing is believing”-grej.
Jag tänker ändå köra på en kort version av ”Handlingen”, håll i er:
En snubbe blir ombedd av sin chef att åka till Schweiz för att hämta hem chefens chef från en lyxig badort i alperna för att slutföra en viktig sammanslagning av ett företag, eller något liknande.
SPOILERS.
Chefens chef är hjärntvättad; det finns ålar (ja ÅLAR) i patienterna och i badortens lyxiga lyxvatten; badortens föreståndare är en galen vetenskapsman, baron och 200-år gammal pedofil som vill ligga med sin 160 år gamla dotter (som ser ut som hon var 16); Baronen håller dessutom på att utveckla ett serum för evigt liv genom att fysiskt pressa det ur patienterna med hjälp av vad som ser ut som en hjärnlunga för poliopatienter medan han samtidigt oralt tvingar i dem ålar (ja ÅLAR).
Nåväl, snubben räddar dottern, tuttar eld på badorten och cyklar ner för berget.
Slut.
Ja. På det viset. Det där är verkligen vad som händer. Tyvärr har jag utelämnat en hel del detaljer (bland annat en scen med dåligt tandläkarprotokoll) men ni får kanske en mental bild av precis hur (jag trevar efter ord här) korkat allting är. Speciellt med tanke på att allting görs med den allvarligaste av toner. Inte en gnutta humor eller självmedvetenhet. Wow. Alltså Wow.
Det som förhöjer den komiska effekten är också hur snygg filmen lyckas vara med jämna mellanrum. Första 20 minuterna såg ut som en riktig film! Vilket genidrag. Verbinski lockar in sin publik i sin egen vanföreställda circus med en lyxig entré där det bjuds på citronsorbet och mousserande vin, vartefter publiken går in å sätter sig kring en föreställning där alla spontant fattar eld och direktören gör sitt bästa för att å ena sidan förklara åt publiken att vad som pågår är ”under kontroll” och å andra sidan släcka elden med en pissblöt ylletröja samtidigt som han desperat försöker sjunga ABBAs ”Dancing Queen”. Det är utan tvekan underhållande.
Men kanske inte på det sätt som planerats. Jag är dessutom rätt så säker på att antingen manusförfattaren, Justin Haythe, eller Verbinski mitt i filmskapandet blandat på ålar och iglar. Men vem vet.
Text: Oskar Wikström