Jag har arbetat på en tidningsredaktion sporadiskt i två år nu. Första gången då jag lirkade in foten mellan dörren var jag dödsnervös sommarpraktikant, hade problem med pronomen, telefonskräck och svårt att få ihop en längre text än 2 500 tecken. Dessutom var jag rädd för dagstidningar.
Jag har alltid gillat det nya. Fräscha. Möjligheterna som kommer med utveckling och nya idéer. Jag är en tvättäkta someälskare som helst läser, ser och upplever den digitala versionen av nyheter istället för att läsa den bläckdoftande tidningen vid frukostbordet. Den man som journalist ofta förväntas älska. Tro mig, jag har försökt älska den. Försökt läsa, försökt förstå. Försökt uppskatta bläddrandet, doften, bilderna framför mig. Men till slut har försöket ändå alltid präglats främst av frustration över mängden pappersskräp som samlats i tamburen.
Att jobba på en dagstidning fick mig att se en bit djuparen, men speciellt mycket kärlek för det tryckta har inte heller det lyckats skapa. Jag slutade till slut försöka vara en papperstidningstyp. Jag böt ut min tidningsprenumeration mot en heldigital och slutade tänka att jag skulle vakna tidigt om morgnarna för att dricka kaffe och läsa dagens tidning (för det hände ju absolut aldrig). Jag gav upp och bestämde mig för att jag helt enkelt är en webbperson. Och så var det med den saken.
Tills jag en morgon satt framför fem tidningsreportrar som ivriga väntade på att få börja med veckans uppdrag och kände en blandning av skräck och nervositet, men också väldig iver, fylla mig. Plötsligt skulle jag, personen som inte ens klarade av att kämpa sig igenom en papperstidning från pärm till pärm, agera tidningsproducent i en vecka. Det här kan låta töntigt, men jag var faktiskt tusen gånger mer nervös än då jag veckan innan skulle börja jobba som chef för hela redaktionen.
Trots det gick allt ju såklart riktigt bra. Det blev två (galet bra) tidningar och när veckan kom till sin ände kan jag ärligt säga att min syn på papperstidningar fått sig en rejäl smocka (lol). Plötsligt såg jag allt det arbete som fanns bakom de där tryckta bokstäverna, bakom faktarutorna, bilduppslagen och även de minsta detaljerna. Det gick upp för mig att papperstidningens riktiga charm inte alls låg i doften av bläcket eller i de idylliska morgonstunderna, utan i all den planering och det hårda arbete som till slut blir den helhet vi konkret kan se framför oss. Att se en idé först bli en artikel utskriven i ett Worddokument, sedan se den utvecklas och bearbetas, se bildtexter, ingresser och rubriker formas och till slut få se det hela layoutas in i ett format på ett sätt som får alla artikelns delar att ingå ett slags vackert förbund med varandra var rätt ut sagt fascinerande.
Jag kommer kanske aldrig att bli den som läser papperstidningen till sitt morgonkaffe men något i min syn på konceptet har förändrats. När jag bläddrar igenom en tidning är det jag har framför mig nu något annat än bara utprintade texter. Mellan raderna finns så mycket mer vi inte ser.
Stefanie Lindroos – Tidningsproducent