Förutom att jag är andra årets journalistikstuderande och därmed automatiskt klättrat i hierarkin och nu helt legitimt får låtsas-chefa lite, har det för mig varit terapeutiskt att delta i Smocka en andra gång.
Jag såg redan från början fram emot att få vara den som får peppa, ge “allvetande” visdomsord och trösta reportrarna, eller för att vara ärlig, trösta Evelina februari 2016. Det visade sig att årets reportrar var mycket lugnare än jag själv var under min första Smocka-omgång och att de inte behövde särskilt mycket tröst eller pepp. Jag är imponerad över hur flitiga, positiva och lugna både reportrarna och videoreportrarna är i år och hur målmedvetet de verkar jobba. Själv kände jag mig mest bara ångestig och skakigt nervös i ungefär fem veckor. Att se dem jobba har varit skönt, eftersom att det känns som att även jag kan tagga ner med katastroftankarna i mitt eget arbete.
Förutom att delta av terapeutiska skäl fungerar jag även som studiovärd för fredagens långa radiosändning. Jag har fördrivit veckan med att rotera runt redaktionen tillsammans med min programledarkompanjon Louise och våra macbookar i något slags försök att skriva ihop ett manus. Det har varit roligt att få planera en så mångsidig helhet som en aktualitetssändning. Ja, det har nog min mest lyxiga och helt enkelt roliga journalistiska erfarenhet hittills.
Nu håller jag bara tummarna för att allt går bra på fredag.
Evelina Kulp
Studiovärd
Andraårsstuderande på Soc&kom