Tredje veckan av Smocka innebär tidning för mig. Det medium jag har sett mest fram emot, bland annat eftersom att se mitt namn och min artikel tryckt i en tidning ger mig otrolig bekräftelse.
Första tidningen som ska göras på två dagar har temat politik. Jag ska skriva en artikel utifrån en rapport som nyligen släppts av Amnesty international, som handlar om att kommunala beslutsfattare har allt för lite kunskap om våld mot kvinnor. Jag läser artikel efter artikel och är alldeles on fire, det här är något jag brinner för och gillar att skriva om (inte beslutsfattare eller våld då, utan kvinnors rättigheter).
Sen kommer det jag hade fruktat – att börja ringa och prata med politiker. Att jobba som journalist och ha telefonskräck går inte riktigt ihop. Dessutom är jag inte särskilt bra på finska heller. Det är tillräckligt svårt att hitta politiker som möjligtvis pratar svenska, att sedan samla mod till sig och trycka på den gröna luren kräver långa förberedelser. Vilket också leder till att dyrbar tid slösas bara för att jag har telefonskräck och det leder ytterligare till att det blir bråttom att färdigställa artikeln.
Så ja, fastän ämnet passar mig blir det ändå jobbigt. Jag blir arg på mig själv, sluta vara så mesig för fan!
Till slut tar jag mod till mig och ringer det första samtalet. Inget svar. Det är ju typiskt, när man en gång vågar så svarar ingen. Men det är bara att kämpa vidare. Ringer ett andra samtal. Och ett tredje. Till slut får jag svar. Det är min andra telefonintervju någonsin och jag är skitnervös för att 1: det som sagt är via telefon och 2: han på andra sidan linjen är ordförande för ett parti som sitter i riksdagen. En riksdagsledamot alltså, inte vem som helst.
Min nervositet gör det svårt för mig att fokusera på vad han säger, vilket gör att det blir svårt att ställa följdfrågor. Jag pressar inte honom lika mycket som jag borde, han pratar på om hur viktigt det är att minska våldet mot kvinnor men han kommer aldrig fram till VAD de gör i praktiken för att bekämpa våldet. (Spoiler: de gör i princip… ingenting).
Här har jag min chans att ifrågasätta men jag är alldeles låst, jag får inget annat ur mig än mina färdigt nerskrivna frågor. Politikern i fråga är säkert nöjd att han inte blir ställd mot väggen. Tur att i alla fall en av oss är nöjda.
Nåja, intervjun är gjord och jag går vidare till nästa. Den här gången är det en politiker som pratar omkull mig totalt och jag glömmer nästan bort mina frågor och vad jag egentligen är ute efter. Dessutom låter han mig knappt tala till punkt, jag blir alldeles trött av det här samtalet. Jag går hem och samlar nya krafter till morgondagen.
Nästa dag känns lite bättre, men jag är fortfarande tvungen att ringa flera samtal. Men efter att ha ringt x-antal samtal under två dagar känns det lite lättare att göra den sista intervjun och följdfrågorna kommer naturligt. Jag avslutar stolt samtalet. Äntligen känns det som om telefonskräcken har gett med sig lite grann.
Så efter den här veckan kan jag säga att jag är lite stolt över mig själv. Inte bara över artiklarna jag har åstadkommit, utan också alla telefonintervjuer jag har gjort. Aldrig i mitt liv har jag ringt så många samtal som jag har gjort under hela Smocka, förut har jag undvikit telefonsamtal så långt det går. Men nu är det slut på det, telefonskräcken ska bort. Nästa steg: våga ringa samtal på finska. Hjälp.