– Kan du dansa, frågar hennes förbjudna älskare Viveca Bandler.
Javisst, svarar den unga Jansson och börjar småklumpigt hoppa runt i musikens takt. Den stundvis folkskygga Tove Jansson brister helt oväntat ut i sin egendomliga trolldans. I dokumentärfilmen Haru – De ensammas ö, som Tove Jansson gjorde tillsammans med sin partner Tuulikki Pietilä, ser vi Tove Jansson stelt hoppa runt, flängandes med ben och armar, uppe på en bergsklippa precis som i pjäsen.
Nina Sarnow är intendent för Tove Janssons stuga på ön Klovharun. Hon delar med sig av berättelser om Janssons personlighet:
”Hon hade varit på fest och skulle skjutsas hem med taxibåt. Dom sa att taxibåten inte kunde ta i land eftersom det stormade så mycket och det fanns ingen brygga (som en naturhamn). Tove tog av sig klänningen och hoppade i havet och sade något i stil med ”tack för idag vi ses snart, om inte så är det som det är”.”
Kanske vår Tove en dag blir en riktig konstnär. Kanske en riktigt stor!
Längs med hela pjäsen upprepas det att Jansson i sina verk skriver om en väninna eller ställer frågor för en väninna, men var gång misstänks det att väninnan är Jansson själv. När folk frågar rakt ut om så är fallet vrider hon sig obekvämt och kryper ihop med axlarna. Hon nekar det som misstänks, medan hennes obekväma reaktion säger något annat. En självkritiker med stark vilja, försiktig men trotsig gentemot regler. En kvinna som röker många cigaretter och dricker whiskey.
”Kanske vår Tove en dag blir en riktig konstnär. Kanske en riktigt stor!” skrev Tove Janssons far till modern från krigsfronten. Efter kriget var han sig inte längre lik, han höll på Tyskland i andra världskriget medan Tove ställde sig emot tyskarnas grymhet. Enligt pjäsen skapade det en klyfta mellan Tove och föräldrarna.
Jansson hjälpte till hemma med föräldrarnas konst från ung ålder och studerade konst i Helsingfors, Stockholm och Paris men lämnade sedan universiteten. Hon älskade konsten och att vara en konstnär. Ändå visar pjäsen att hon var väldigt hård mot sig själv när det gällde konsten. I pjäsen är Tove Janssons relation till konsten ett förhållande mellan ångest och kärlek. En stark passion och självsäkerhet kombinerat med att vilja ge upp och inte uppskatta sin egen skicklighet. Senare, i ett hav av beundrare är medelålders Tove Jansson osäker på vad hon ska säga och vill bara skjuta upp det. Nina Sarnow bekräftar att Jansson trots hundratals beundrarbrev själv svarade på varje brev.
Man är så nära henne, men ändå inte – Från pjäsen Tove
För att fly krigets fasor skapade Jansson Mumintrollet och Mumindalen, hennes mest kända skapelse. En plats där alla är välkomna, och inga krig förekommer. Hon målade konstverk med mumintroll och skrev böcker. Personerna i Mumindalen kan kopplas ihop med människor Jansson kände. Too-ticki föreställer Janssons partner Tuulikki Pietilä: Tofslan och Vifslan var kodord i Janssons förbjudna relation med regissören Viveca Bandler.
Pjäsen Mumintrollet och kometen, regisserad av Viveca Bandler, var första gången Mumin väcktes till liv. Inför pjäsen oroade sig Jansson över att ingen vet hur ett mumintroll låter. I dagens läge identifieras däremot den finlandssvenska accenten med hur mumintroll låter, efter att den japanska animerade Muminserien började sändas på tv. Jansson och hennes mumintroll blev med tiden allt kändare och man började trycka Mumin på kläder och prylar. Hon var dock inte så lättövertygad när det kom till att göra Mumin till ett varumärke, enligt Svenska teaterns pjäs. Hon ville inte leva kändislivet, utan trivdes ensam tillsammans med partnern Pietilä. De reste runt jorden tillsammans och vistades många somrar ute på en avlägsen holme i Pellinge i Borgå skärgård.
Hon älskade storm och blåst. Hon drömde om att bli fyrvaktare men eftersom hon var tvungen att ge upp den drömmen sökte hon sig till ön Klovharun. Hon ville vara i lugn och ensamhet vilket holmen gav henne. Långt ifrån det sociala och nära havet, på en ö ständigt utsatt för storm.
Tove älskade havet – Nina Sarnow
I Janssons ungdom hyrde hennes familj en stuga för sommaren på Pellinge. På ön var det mycket gäster och socialt liv tillsammans med familjen. Som barn drog Tove iväg ut och byggde sig en egen koja där hon kunde fly det sociala. I äldre dagar gjorde hon på samma sätt: hon satte upp en lapp på väggen i butiken i byn om att få bygglov på ön. Ingen markägare täcktes säga nej. Så fick hon resa den lilla stugan utan vatten och el på Klovharun.
I pjäsen vägrar den unga Tove Jansson följa med familjen till ön där familjen hyrde stuga. Sarnow tillägger att Jansson ville slippa de ständigt sociala livet i stugan med familjen och gäster.
Möblerna på Klovharun är byggda av Pietilä. Hon var grafiker och den händiga av paret medan Tove var drömmaren, säger Sarnow. Jansson satt inte vid skrivbordet i stugan, utan där satt Pietilä och skissade. Jansson satt vid köksbordet.
På Klovharun har Tove Jansson inte skrivit en enda Muminbok utan de utkom före stugvistelsen, berättar Sarnow. Däremot filmade Pietilä och Jansson en dokumentärfilm tillsammans, Haru – De ensammas ö, och Jansson samlade ihop dagboksinlägg till en bok som heter Anteckningar från en ö.
Jansson älskade havet. När hon märkte att hon började bli rädd för havet bestämde hon att det var dags att ge sig av. Hon lämnade stugan 1992 och valde att donera den till Pellinge Hembygdsförening rf. Hon ville att den skulle bevaras i så ursprungligt skick som möjligt. Stugan är i dag tillgänglig för uthyrning. Endast lakanen har bytts så känns det som att stiga rätt in i 70-talet, beskriver Sarnow.