– Det skulle vara hemskt dumt om cis-personer, alltså såna som inte är trans, inte vågade tala om transpersoners rättigheter utav en rädsla att säga något fel, eller tysta deras egen röst, säger sexualpedagogen och författaren Juha Kilpiä. Men det är viktigt att man definierar vem det är som talar. Jag kan berätta om vad jag själv upplevt, men jag kan inte tala med någon annans mun.
Det större av de två rummen i Fotogalleri Hippolyte bredvid Dianaparken är fullsatt. Paneldeltagarna och publiken omges av stora och små porträtt av transkvinnor från Bangladesh och Barcelona. Vissa av fotografierna är vågade, till och med trotsiga, medan andra är känsliga och sensuella. Gemensamt för kvinnorna är att de är sexarbetare.
Det är fotografen Jouko Lehtola (1963-2010) som tagit bilderna. Han hade valt ut just dessa bland tusentals som han tagit, och nu bildar de utställningen Some girls. Annamari Vänskä, som är utställningens kurator beskriver utställningen som en blandning av dokumentär- och personfotografering. Lehtola gestaltar kvinnornas mod och skamlöshet. De är stolta över sig själva även om de – som sexarbetare och transkönade – representerar inte en, utan två grupper som ofta möter mycket hat. Särskilt i de mindre porträtten har han också lyckats fånga glimtar av ett mer intimt och sårbart jag.
En av deltagarna i panelen som ska diskutera könsmångfald och hur det som uppfattas som ”normalt” ändras, är fotografen och dokumentaristen Jaakko Jaskari. Han är fängslad av bilderna.
– Det är tydligt att Jouko skapade en stor tillit till sina motiv. Bilderna är tagna år 2008, före sociala mediernas stora genombrott. Idag är de flesta vana att vara framför en kamera, men nio år sedan var det inte så naturligt för alla som nu. Inte ens för dessa kvinnor som var vana att bli sedda. Det är fascinerande att genom bilderna se tillbaka till den tiden, säger Jaskari.
Jag har inte hittat mitt kön genom att söka efter det, utan snarare genom att ta bort roller och antaganden som samhället lagt på mig.
Paneldiskussionens leds av Yazka Love, som själv är transkönad. Hen var host för talkshowen Amatsonia på nittiotalet, och är idag hälsoanalytiker. Love håller på att ställa en fråga om transsexuella personer, men hejdar sig mitt i meningen och skrattar till.
– Oj, då! Jag menade visst transkönad. I åratal har jag talat om mig själv som transsexuell, tills någon sade åt mig att det är fel att säga så. ”Du är transkönad ”, sade de. Okej, då är jag väl det, säger Love och får publiken att brista ut i skratt.
Att vara trans behöver nämligen inte ha någonting att göra med ens sexualitet. Det är en alldeles skild fråga. Men ingen i panelen verkar bli sur för att Love använt fel ord. Man kan inte förvänta sig att alla är experter på vilka ord man får och inte får använda. Även fast man själv råkar vara en transperson.
En annan av paneldeltagarna, Viima Lampinen har också förståelse för missförstånd. Hen är ordförande för jämlikhetsorganisationen Seta och klassar sig själv som könslös.
– Jag har inte hittat mitt kön genom att söka efter det, utan snarare genom att ta bort roller och antaganden som samhället lagt på mig. Lite som att klä av en julgran på dekorationer, berättar Lampinen.
I diskussioner som den här brukar frågor om jämlikhet alltid komma fram, men tanken är att den här diskussionen istället för det, ska fokusera på konst och hur marginalgrupper som transmänniskor syns i konsten.
Men jämlikhetsfrågan finns ändå lite under ytan hela tiden när man talar om marginalgrupper, och emellertid kryper den fram. Till exempel när den nya reklamkampanjen för Tom of Finland-filmen kommer på tal.
– Jag blev lite upprörd av bilderna när jag såg dem, säger Love. Den här marginella kulturen med transpersoner och homon i läderdräkter har jag alltid sett som min egen.
Love tycker det känns konstigt när cis-personer – alltså personer vars biologiska kön motsvarar deras juridiska, sociala och upplevda kön – tar över gay- och transkulturen och gör den mainstream. När kändisar som Jenni Vartiainen och Tomas Enbuske poserar i läder på sätt som bara marginalgruppernas medlemmar gjort förr.
Musikern och mediepersonligheten Cristal Snow håller med.
– Precis samma reaktion hade jag också. Men är det inte då jag som har fördomar? Nu får vi ju den acceptans som vi alltid velat ha, säger Snow.
Han förklarar hur han blivit så van att klaga över hur andra inte förstår eller accepterar honom, att det har blivit en del av hans identitet.
–Hela mitt liv har jag försökt få folk att acceptera mig men nu när folk faktiskt gör det är det förbryllande, säger Snow.
Ändå är det ännu en lång väg kvar till jämlikhet. Att det känns som att mainstreamkulturen stjäl av en marginell kulturs arv och idéer är inte ett nytt fenomen. Man kallar det kulturell appropriering, det vill säga att en kultur med högre status tar någonting från en kultur med lägre status. Till exempel en del mörkhyade hip-hop artister har kritiserat vita rappare för att de ”stulit det svarta soundet”.
Visst kan det kännas som att stöld, men om utvecklingen också leder till en genuin acceptans av personerna som hör till den kulturen, då är det ett steg i rätt riktning. Någon i publiken säger att sånt som förr varit konstigt och annorlunda inte genast kan bli normalt. Först blir det trendigt. Och i den här processen har konsten en viktig roll. För konsten tar fram det som är chockerande och gör det vackert och kanske till och med coolt.
De flesta i publiken ser inte längre bilderna i galleriet som chockerande eller provocerande som många upplevde dem ett decennium sedan. De ses som modiga och spännande.
Men trenderna kommer och går. Om tio år kanske homon i läderdräkter och prostituerade transkvinnor inte är coola längre. Då kanske de har blivit normala.
Text: Anna Hellberg, Foto: Inka Hietala Sadian