Teatern har en viktig uppgift att fylla när det gäller att överbrygga skillnader mellan människor med olika bakgrund. På den finska teaterscenen ser vi dock väldigt sällan icke-vita skådespelare eller personer som bryter mot normen i utseende eller sexualitet.
Julian Owusu, 31, har jobbat på teater som dansare, koreograf och ett par gånger som skådespelare i Uleåborg. Han anser att den professionella teatervärlden generellt anställer för få personer med annan etnicitet än vit.
Owusu påpekar att då man får medverka i ett teaterprojekt antar man ofta att man är där på grund av sin bakgrund och inte för att man är kompetent för rollen.
– Det tycks vara helt okej att en vit man spelar en svart man, men det är inte okej då en svart man har rollen som en vit man.
Owusu har inte blivit kränkt inom teaterbranschen, men nog inom den kommersiella. Han berättar om en roll han hade i en reklamfilm. Slutligen användes en version där han inte var med.
– Jag fick senare veta att administrationen som beställt reklamen inte ville ha en svart man som ansikte för deras företag.
Teatrarna anser att det inte finns ett tillräckligt utbud på icke-vita skådespelare. På Teater Viirus finns det sju stycken fastanställda skådespelare, på Svenska Teatern i Helsingfors finns det 15 – alla är vita.
Maria Lundström, konstnärlig ledare på Viirus, anser att problemet ligger i att de som syns på scenen för tillfället inte motsvarar samhället som det ser ut just nu. Hon säger att det helt enkelt inte funnits ett utbud och att få skådespelare har ett annat ursprung, vilket har lett till att problemet varit svårt att åtgärda.
Lundström påpekar att mångfalden på teaterscenen inte bara handlar om etnicitet utan också om könsfördelning, vilken hon anser att fortfarande är skrämmande ojämn i teatrarna. Hon beklagar sig över att flera teatrar i dag fastanställer fler män än kvinnor.
– Man måste vakta på det helt enkelt, normen är patriarkal. Vi är så vana vid berättelser med manliga protagonister gjorda ur ett manligt perspektiv, det är normen. Om man inte vaktar på det är det lätt att också själv falla i den fällan.
På Viirus är tre av de sju anställda skådespelarna kvinnor.
Johan Storgård, teaterchef vid Svenska Teatern, menar att utbudet av icke-vita skådespelare helt enkelt inte finns i Finland. Han anser att teatern givetvis har en roll i att förstärka mångfalden på scenen, men att pjäser inte skrivs utgående från tanken att de skulle behandla etniska minoriteter.
– Skulle vi ha större mångfald i samhället skulle det helt naturligt inte spela så stor roll vem som spelar vem, hur hen ser ut och varifrån hen kommer.
Storgård säger att mångfalden på teatrarna är en resursfråga och enligt honom har teatrarna inte möjlighet att påverka mångfalden i praktiken. Han anser att man kunde rekrytera skådespelare från Sverige, där utbudet är större, men att det skulle kosta teatern summor som inte kan täckas.
– Om man förväntar sig att all teater ska vara realistisk, sann och äkta, ska man kräva att teatrarna helt enkelt får tre gånger mer resurser för att förverkliga det.
Det finns över 300 000 finlandssvenskar. Finns det verkligen inte fler icke-vita skådespelare bland dem? Hur ser framtiden då ut på scenen, och hur ser framtiden ut på Teaterhögskolan där skådespelarna börjar sin karriär?
Anders Carlsson, professor i svenskspråkigt skådespelararbete vid Konstuniversitetets Teaterhögskola, lyfter fram att högskolan jobbar för att förstärka mångfalden på scen, men enligt honom är det en svår fråga att jobba med. Han menar att man tidigare inte har jobbat tillräckligt aktivt med att påverka mångfalden i skolan.
– Man måste ha en mer proaktiv strategi om man vill häva tendenser som har med snäv rekrytering att göra med tanke på klass, kön, etnicitet och kulturell bakgrund.
För tillfället finns det väldigt få icke-vita studerande på Teaterhögskolan.
Lundström påpekar att det gäller att vara medveten om jämställdhetsaspekter vid antagningar till skådespelarutbildningar för att det ska synas på scenerna.
– Mig veterligen finns det nu en större öppenhet på teaterhögskolan än tidigare, så snart borde vi se mera mångfald på scen. Men institutionerna bär också ett stort ansvar då det gäller casting och val av berättelser och regissörer.
Hon säger att DUV-teatern, med teaterarbetare med intellektuella funktionsvariationer, under lång tid har gjort ett otroligt fint arbete för teaterns mångfald. Hon anser att de stora institutionerna är trögare.
På den finska teaterscenen kan man fortfarande stöta på skådespelare som blivit målade för att representera en annan etnicitet. Storgård menar att det är varje regissörs konstnärliga beslut att bestämma hur man vill göra.
– Jag tycker kanske att det är fel att måla, men i vissa fall kan det tjäna ett syfte. Vi är ju också maskerade och sminkade då vi står på scen.
Owusu anser att det blir väldigt politiskt då man börjar tala om någons existens.
– Det att jag står på scenen även om jag talar om blommor och bär blir politiskt bara för att jag är svart.
Både Lundström och Storgård medger att de inte har en konkret plan för att jobba för en bredare mångfald på teaterscenen.
– Att Hamlet kan spelas av en icke-vit är idag en självklarhet, och det kan ge ett särskilt etiskt värde åt en teater som rollbesätter så; man framstår som uppdaterad och etiskt korrekt. Men den typen av representation är inte nödvändigtvis progressiv, utan tenderar av göra en vara av hudfärgen istället för att med uppriktighet ta itu med problematiken, säger Carlsson.
Storgård berättar att de i pjäsen Skattkammarön ändrade på den ursprungliga berättelsen. Istället för att ha en pojke i huvudroll, ändrades berättelsen så att huvudrollen var en flicka.
Så länge det strukturella problemet återstår och det inte finns icke-vita skådespelare på teaterfältet kanske det kunde tänkas att manuskript skrivs på ett sätt som inte betonar etnicitet. År 2017 ska ingen behöva se en vit människa med ett svartmålat ansikte på teaterscenen.
Video: Helmi Tolonen, Jodie Sinclair, Charlotte Lindberg