Ett av problemen är att människorna fotograferas så att deras ansikte inte syns och deras namn anges inte. Det att vi inte kan känna igen något på bilden gör att vår empatikänsla minskar. Det handlar även om global hierarki – vi är starka, de är svaga. Det här stärker idén om oss och dem.
– Bilderna vi ser kan ofta vara mycket missvisande. På bilden ses ofta folkmassor vilket gör att människorna avbildas ansiktslösa och identitetslösa. De placeras ofta i en omgivning som ser obekant ut och därför placerar vi dem någonstans långt borta också i våra tankar, säger Kotilainen.
Vi har en bild av hur flyktingar borde se ut och det vi ser nu i medier motsvarar inte våra förväntningar, säger hon.
– Idag låter vi bilden av flyktingar styra våra tankar mer än fakta gör. Det handlar mera om hur vi känner, inte om vad vi vet.
Samhället har ändrats med tiden och därmed flyktingskapet. Bilderna motsvarar sällan verkligheten och förvränger vår syn på saker. Det här gör det svårt för oss att se flyktingar på rätt sätt. Ett annat problem föds då personerna på bilden inte ser tillräckligt fattiga ut. Det får oss att tvivla på att de behöver hjälp och vi känner inte empati. Kotilainen kallar fenomenet ”iPhone-mannen”.
– Man måste förstå världen har ändrats och att alla äger en telefon. De är inte olika oss. Flyktingarna känns för olika om de avbildas i medier som folkmassor utan något igenkännbart. Har de en iPhone är de för lika som vi och behöver därför inte hjälp. Här ligger problemet.
Peter Kariuki, generalsekreterare för Delegationen för etniska relationer håller med.
– På bilderna ses ofta varelser utan tid och bakgrund. Då de kommer hit finns ingen historia bakom dem. De är inte enskilda människor, de representerar flyktingskap.
Kariuki säger att den dualistiska bilden av flyktingar försvårar den allmänna diskussionen. Det är ett problem att flyktingarna ligger utanför diskussionen och inte själv kan påverka hur vi ser dem.
