Köpcentrum har länge fungerat som en samlingsplats för olika behov och människor. Efterkrigstiden förde med sig nya utmaningar och de första köpcentrumen började byggas på 1950-talet i Helsingfors. I dag byggs köpcentrum fortfarande i rask takt och kapitalismens undergång känns lika avlägsen varje gång ett nytt köpcentrum öppnar sina dörrar, livestreamar köande individer med glittrande ögon, redo att konsumera nya massproducerade produkter på invigningsrea. Lukten av massproduktion, plast och kemikalier avskräcker inte, utan får hjärtat att bulta snabbare och plånboken att krympa.
Urbaniseringen, befolkningstillväxten och den stora bostadsbristen ledde till ett akut behov av nya bostadsområden och samlade utrymmen för tjänster på 1950-talet. De ovan nämnda utmaningarna är fortfarande aktuella, men de går hand i hand med nya utmaningar som klimatförändringen, individualismen och konsumismen. Tjänsterna vi får i köpcentrumen i dag täcker mycket mer än våra basbehov; i Redi kan man till exempel flyga i en vindtunnel då man tar en paus från shoppingrundan (endast 59 euro för nybörjare).
Jag bor själv i Sörnäs, på ett kort promenadavstånd från köpcentret Redi i Fiskehamnen. Ändå befinner jag mig aldrig där. Min närmaste mataffär ligger 30 sekunder från min ytterdörr och den räcker faktiskt för mig. Kläderna jag köper är begagnade och om jag äter ute så föredrar jag definitivt restauranger med skyltfönster och lugn, framför hektiska food courts som är så typiska för köpcentrum. Dessutom börjar jag oftast svettas i köpcentrumen där man rör sig inomhus med ytterjacka på, vilket följs utav ångest över hur sterila, opersonliga och futuristiska de känns. Jag trivs helt enkelt inte i köpcentrum, atmosfären är alltid fylld av någon slags kollektiv förväntning om att finna nya upplevelser, saker, kläder och identiteter. Vad söker alla efter?
Det är i köpcentrumen som individualismen och kapitalismen möts. Individualismen får oss att sträva efter att vara unika, men för att vara tillräckligt unika krävs det att vi står ut i mängden. Problemet tacklar vi genom att köpa nya saker, upplevelser, tillbehör och utseenden. Allt det här är möjligt i dagens köpcentrum. Galna Dagarna på Stockmann handlar inte om att köpa nödvändigheter, de handlar oftast om fem dagar av stress och kaos. Under dessa dagar går det oftast att bevittna mardrömmen som kapitalismen och individualismen tillsammans skapar, eftersom det är här som de oskyldiga förväntningarna förvandlas till knuffande, ilskna och tävlingsinriktade kunder.
Att konsumera mindre känns som ett värdelöst tips. Men det är bra att fundera på motiven bakom vår konstanta konsumtion. Det tillfälliga lyckoruset vi får av att köpa något nytt kommer alltid att gå över, och dessa inköp gör oss varken mer intressanta eller bättre som personer.