EU kommer nu att korrigera detta problem, men på ett problematiskt sätt. Plattformen dit material laddas upp av användarna blir ansvarig för brott mot upphovsrättslagarna, medan ansvaret ännu idag vilar på användaren.

Eftersom så mycket material laddas upp på nätet måste utgivarna införa maskinella uppladdningsfilter som stoppar publicering av upphovsrättsskyddat material. Ett sådant krav har alltså inte skrivits i direktivet, men krävs i praktiken.

Om lagarna måste följas, dödar det en stor del av internet-kulturen. Till exempel skulle Pepe inte dö bara på Furies tecknade serier utan även på nätet, och vi skulle också få säga farväl till skärmdumpar av filmer.

Teknikjättarna kan agera. Till exempel Google har skapat ett uppladdningsfilter på Youtube. Ironiskt nog kunde jag inte själv ladda upp en video som behandlade möjlig plagiering, eftersom låten som hade plagierats var uppladdad till en databas med musik som inte får vara på Youtube.

Det här är en allvarlig svaghet med automatiska filter. En dator kan inte avgöra om användandet av materialet är lagligt, trots att de amerikanska storföretagen försöker utbilda artificiell intelligens till att mer nyanserat känna igen upphovsrättsförseelser.

Nätsidor med svaga resurser kan i sin tur inte agera. De tvingas stänga ned sin verksamhet eller övergå till att fungera i det anonyma Tor-nätverket med mindre läsarkretsar. De som bestämmer om innehållet på nätet är få och de kan ha sina egna intressen. Om innehåll förflyttas till Tor följer få med.

I stället borde man lägga fokus på arvode för utnyttjande av det konstnärliga verket. Totalförbud är en kulturell skandal, medan ett maskinellt arvodessystem skulle vara en bra kompromiss.

I samband med memförbudet införs också en länkskatt. Det är en ny lag som gör att redan korta snuttar av text tvingar plattformen att öppna sin plånbok. Tidigare har korta texter helt enkelt inte nått verkshöjden och därmed har det varit fritt fram att använda dem.

Länkskatten är inte lika problematisk, men känns underlig. Det är som att betala för att få se på varorna i en butik i stället för att betala först vid kassan.

Läsaren avgör med hjälp av de första orden i en artikel om artikeln är intressant och kan som en biprodukt få lite information men det är inte meningen med de första orden.