Min förkärlek till Tove Janssons karaktärer gjorde mig en smula skeptisk till en reproduktion av Mumin. Hur skulle den kunna överträffa den ”gamla” serien som jag växt upp med och som betytt så mycket för mig?

Så här långt har sex avsnitt släppts på Yle Arenan och jag har sett allihopa. Jag måste säga att min skepsis visade sig vara befogad, åtminstone till en viss del. Den nya animationen är välgjord, det går inte att bestrida, men handlingen och dess utveckling lämnar en del att önska.

Ett av seriens största problem så här långt är att vissa av originalseriens berättelser, som är baserade på Tove Janssons fantastiska böcker, inte görs rättvisa. I avsnitt fyra vaknar muminfamiljen till att Mumindalen drabbats av en översvämning, precis som i Janssons bok ”Farlig Midsommar”.

I serien ”I Mumindalen” utgörs bokens handling av tre avsnitt, varav två avslutas med en cliffhanger. Den nya seriens tolkning, å sin sida, saknar såväl spänning som intriger. Många av vändpunkterna i den ursprungliga berättelsen finns inte med och det blir pannkaka av det hela (och då syftar jag inte på Muminmammans pannkaka med hallonsylt).

En annan sak i den nya finsk-brittiska samproduktionen som stör mig är musiken. De sjunger på engelska vid något tillfälle i nästintill varje avsnitt. Musiken till serien från 90-talet, som är gjord av den japanska kompositören Sumio Shiratori, tycker jag passar perfekt till Mumin. Musiken till den nya serien känns väldigt malplacerad.

Samtidigt finns det nog också bra saker med den nya satsningen på Mumin. Effekterna och animationerna är mycket välgjorda och vissa av karaktärerna har åtminstone kvar en del av charmen från den äldre Mumin-serien. Även de svenska rösterna är bra och väldigt lika de gamla. Lilla My tycker jag speciellt mycket om. Hon är lika härligt spydig och envis som tidigare.

Edith Holmström, som spelar Snorkfröken i den nya versionen, tycker det är roligt att producenterna och manusförfattarna har gjort sin egen tolkning av muminberättelserna. Hon tycker inte att man ska jämföra den nya serien med den gamla.

Det är naturligtvis den inställningen man borde ha när man ser på  den nya muminserien. Det är dock omöjligt för mig. Jag har vuxit upp med den gamla serien och kan många av replikerna utantill. Det är oundvikligt att inte bli besviken när man märker att det endast är Mumintrollet, Snorkfröken och Lilla My som åker på utfärd till Hattifnattarnas ö, eller att spänningen uteblir i äventyret med den flytande teatern.

Det återstår att se om den nya serien får samma kultstatus som den finsk-japanska samproduktionen. Vem vet, kanske kommer dagens barn att höja den nya animationen till skyarna om 20 år, men det ser jag som högst osannolikt.

Tove Jansson var ändå mycket nöjd med resultatet av den finsk-japanska tolkningen, antagligen för att hon själv deltog i skapandet av serien. Jag undrar vad hon hade tyckt om den nya versionen.

Läs också: Nya troll i dalen