Sedan närstudier på universitet blev olagligt har jag undrat om verkligheten består av något annat än pixelansikten på zoom. Den pågående situationen med coronaviruset har kört in oss alla i en återvändsgränd där vi nu stirrar på väggen framför oss med lite hopp och ingen tro.
Att ligga kvar i sängen istället för att gå på föreläsning kanske lät som en dröm för bara några månader sedan, men har nu förvandlats till en mardröm som vi upplever om och om igen varje dag.
Alla har någon gång önskat att få bli kvar i sängen, ha en lång morgon med kaffekoppen som sällskap, själv få bestämma när man öppnar datorn och tar itu med dagens arbete, att ha den friheten att bli hemma.
Detta är inte verkligheten med distansstudier. Distansstudier tar långsamt men säkert kål på studerande och lämnar oss ruttnande i våra små lägenheter. Inte ens grannen undrar när det börjar lukta i trappuppgången.
Vardagen cirkulerar kring sängen, soffan och matbordet. Att öppna online-föreläsningarna känns som en möda då man måste ta på sig en ren t-skjorta för att kanske lägga på webbkameran för att visa att man ännu lever för de andra.
Ibland kan man dock också gå till föreläsningen med avstängd kamera och mick. Då kan man ta en tupplur eller gå på morgonskiten samtidigt som man är så att säga “närvarande”.
Jag skulle säga att distansstudier får 1/5 coronavirus. Med hälsningar från hemmasoffan
skulle jag inte rekommendera detta till någon.