Kolumn: Jag flyttade till Finland

Den vanligaste anledningen till att svenskar flyttar till Finland är på grund av kärleken. Inte är jag något undantag: jag flyttade från Sverige till Finland för kärleken. Home is where the heart is, sägs det.

Foto: Karolina Erlandsson, Sandra Broborn

Det stod klart redan från början att det finska språket skulle bli en utmaning. Men jag var inte förberedd på att sitta oförstående som en fågelholk i månader. “Haluan yksi tuplaespresso, take away yes yes”. Men självmedkänsla är viktigt, säger de. 

Vid busstorget i tvåspråkiga Borgå ringlar sig kön av väntande människor lång innan bussen ens är på plats. Alla vet sin plats men ingen ids bli arg om någon går före i kön. På bussen råder tystnad.

En gång pratade jag högt i telefon på svenska och busschauffören hytte med näven och skrek “tyst” till mig på finska. Jag blev så förnärmad att jag blev helt stum. Jag försökte ta reda på om jag brutit mot kulturella koder, om det var någon bakvänd sjuk rasism eller om busschauffören bara var ett praktarsle. 

Frysta hallon ska tydligen kokas såvida de inte är finska, för att undvika norovirus. Allt utländskt är suspekt, verkar det. Det räcker att säga “moikka” när en ska säga hejdå.

Andra artighetsfraser som “ha det bra” tycks överflödiga. Om någon föreslår en middag, så betyder det att du får en inbjudan. Inget sägs bara för att vara “snäll”. 

Trots att jag är en svennebanan by heart kunde jag inte vara gladare över att sitta socialt distanserad just här. Utbudet på laktosfria och glutenfria produkter är enorm. Distansundervisningen tillåter mer tid att leva i nuet.

Helt plötsligt uppskattar man fågelkvitter och lägger märke till vårtecken i skogen. Att se en nalle i ett fönster gör ens dag för man vet att ett barn har gjort det för att göra någon glad. 

Det är lätt att bli missmodig i krissituationer. Att börja ifrågasätta saker. Att börja tappa livets mening och att bli existentiellt tvivlande. Men för mig har det faktiskt blivit tvärtom. 

När jag var ute och gick med en vän häromdagen insåg jag att mina favoritsysselsättningar för tillfället är att vara ute i naturen, gå i bastun och laga mat med familjen. Eller att skratta på telefon med mina vänner.

Eller att läsa en bra bok på balkongen när solen skiner. Jag tror att det ord jag närmar mig är tacksamhet. Att jag kommit en liten bit längre med att uppskatta det jag har. Det är en sådan berikande gåva. 

Det är således en ynnest såväl som ett privilegium att vara isolerad i ett demokratiskt, ultra-byråkratiskt och ekonomiskt stabilt välfärdssamhälle.