Att vara ordentlig ses som en dygd, särskilt av den äldre generationen. Helst ska man också ha uträttat storverk före 30. Ett bostadslån är dessutom ett plus.
Å andra sidan finns inga förväntningar på en. Att vara ”ung och dum” anses vara helt okej. Att lulla omkring på universitetet i flera år ses som ingen katastrof eftersom ”man hinner jobba resten av livet”. Dessutom ses det som helt okej att jobba i butikskassa i många år eftersom det inte finns några förväntningar på storverk före 30.
Såväl bekanta som främmande människor känner alltså ett brinnande behov av att predika om vad man ska göra, eller inte göra.
Det egna livet är plötsligt allmängods.
Jag har ingen aning om varför det egna livet är intressant för andra.
I vanliga fall är det generationen som var unga på 1900-talet som känner ett brinnande behov av att valla in en i skocken av laglydiga skattebetalande medborgare. Men också jämnåriga kan ibland komma med pikar.
Handlar det om att man inte får sticka ut? Ska man klämmas in i en trång ram om vad man borde göra inom en viss tidsperiod? Eller handlar det om ”gör inte samma misstag som jag gjorde”?
Oberoende vad så fattar jag inte. Det finns nämligen ingen ”one size fits all” när det gäller livet.
När det till exempel gäller studiernas takt ser jag inget problem i att en del lullar omkring på universitetet i många år. En del människor behöver nämligen mera tid på sig att mogna och hitta sin egen väg. Då är universitetet en bra plats för detta.
Hellre långsammare studietakt än att man hastar sig fram, inser att man valt fel och sedan mår dåligt på grund av det.
När vi väl är inne på studier kan vi också ta upp studielivet, där olika fester och upptåg hör till. Det om något är en vattendelare. ”Ha så roligt och gå på festerna då du hinner och kan!” hör man lika mycket som ”När ska du sluta festa? Tänk vad onödigt det är”.
Det råder ett utbrett narrativ om studenten som drar huvudet fullt, slocknar i någon buske och går hem med någon okänd. Verkligheten är den att det är rätt få som super sig under bordet och slocknar i någon buske. De flesta slocknar i egen säng med en vattenflaska och värktabletter bredvid.
Med andra ord är det här med festandet inte så svartvitt som det ofta framställs som. Visserligen kan festandet leda till otrevliga följder men för majoriteten är det ofta en välbehövlig paus. Dessutom har jag märkt att de som är mest negativt inställda till studentfester har aldrig gått på en enda studentfest.
Förutom studielivet med allt det innebär verkar villa, vovve och Volvo vara något som alla har en åsikt om. ”Du är så ung, nog hinner du träffa någon” hör man lika ofta som ”När ska du gifta dig och skaffa barn?”.
I samma veva får man höra att man ska passa på att se världen medan man inte har något som binder en. Sedan undrar samma person om det verkligen är klokt att backpacka jorden runt i ett halvår efter att studierna är färdiga.
Helt ärligt, vem jag ligger med angår inte dig. Inte heller mina framtidsplaner angår dig. Villa, vovve och Volvo intresserar faktiskt inte alla. Du kanske hade ett brinnande behov av att skrida fram till altaret, men alla känner inte likadant.
Med de här motstridiga förväntningarna som finns på oss 20-åringar är jag inte förvånad över att det kan orsaka psykiskt illamående hos en del. Det är nämligen vara tufft att balansera andras förväntningar med sina egna önskemål. Samtidigt ska man ”hitta sig själv” och förverkliga sig själv.
Oberoende vad man än väljer skapar det någon slags konflikt, både på insidan och utsidan.
Det krävs ett starkt inre för att man ska våga gå sin egen väg i detta limboland.
Även om jag skriver en kolumn om att man borde fundera mera på sig själv istället för att intressera sig så mycket för andras förehavanden eller icke-förehavanden räknar jag med att det alltid kommer finnas människor som har åsikter om mitt liv. En del kanske till och med tycker att jag är korkad. Varsågod, säger jag bara. Jag är åtminstone helt ärlig med mig själv och gör inte något som jag inte vill.