Problematiken kunde partiellt tänkas rota sig i den nivågruppering som i så många lagsporter införs redan i ett tidigt skede. Alla barn börjar i samma lag, men när gruppen blir för stor införs nivågrupperingen. Barnen kategoriseras enligt färdigheter och talang – dels för att bilda mindre och mer hanterbara grupper, dels för att ”lika barn leka bäst”.
Nivågruppering görs knappast med ett ont syfte. Tanken är vanligen att stödja spelarnas utveckling och minska på utanförskap som uppstår på grund av nivåklyftor inom ett större lag. Dock medför ett positivt syfte inte alltid ett positivt resultat; den idylliska strävan efter gemenskap och inkludering leder i värsta fall till utanförskap och exkludering.
Min lillebror brukar visa tecken på ointresse och utmattning när alltför många fotbollsträningar och matcher packas tätt inpå varann. Då han stundvis blivit erbjuden alternativet att byta till en lägre nivå med färre träningar och mindre press vägrar han tvärt. Han vill inte spela i ”det sämre laget”. Nivågrupperingen matar lätt ett slags ”allt eller inget”- tänkande – att barnet antingen är bäst eller sämst. Ingen vill väl känna sig sämst?
Nivågruppering fungerar ofta som ett sätt att markera de starkaste spelarna för att kunna stödja dem som har stor potential för framgång inom sporten, kanske till och med på elitnivå. Med drömmen i kikaren glömmer man lätt att det i verkligheten bara är en bråkdel av barnen som kommer att spela professionellt i vuxen ålder. Rangordningen tar de bästa spelarnas behov i beaktande – men är detta värt det ifall de utgallrade spelarna tappar intresset och till slut hoppar av? Man får inte glömma bort idrottens centrala funktion i barnets vardag: En hobby som är rolig, tillför en känsla av gemenskap och öppnar dörrar för personlig utveckling.
Barn är sårbara, och deras intressen har en stor roll i formandet av den egna självbilden. Ett barn tänker mer svartvitt än en vuxen, och bygger snabbt upp en uppfattning om vilka förmågor hen har. Då idrotten egentligen borde stärka barnets självkänsla blir det lätt tvärtom när åtgärder som nivågruppering införs i en så tidig ålder att barnets förmåga att reflektera är begränsad.
Idrotten borde vara en andningspaus från all den press och jämförelse som redan förekommer i så många andra sammanhang, till exempel i skolan. Detta betyder inte att all slags gruppering måste slopas helt; däremot önskar jag att föreningar granskar vilka grunder den utförs på, vilka möjligheter till mobilitet mellan grupperna som erbjuds och hur man effektivt kan förebygga att självkänslan och glädjen till sporten förtvinar trots skillnader i nivå och talang.