Det där med stress

176
Foto: David Lofink, Flickr.

”Men e ni seriösa? Skämtar ni?!” Lyder en kommentar på Facebooks kommentarfält efter att min artikel om mångfalden på teaterscenen publicerats. Men vad menar han med det här? Var den första tanken som grep om mig, men snabbt utvecklades den känslan till en enorm lättnad när jag insåg att min artikel faktiskt väckt tankar hos läsaren. Den där känslan man strävar efter och som man inte riktigt får efter att ha skrivit om bänkskuddardagen eller alla hjärtans dag.

När jag på onsdagen fick beskedet av min producent att jag skulle intervjua teaterchefen Johan Storgård greps jag först av panik; det var första gången jag skulle intervjua en person som är mer eller mindre känd. Till min lättnad fick jag massor av hjälp av både producenter och videoteamet. När vi satte oss ner vid ett litet bord vid Café Artist försvann paniken helt och ivern steg när jag riktade mikrofonen mot Storgård.

Så satt jag flera timmar framför datorn, det kändes som min röda tråd hade spruckit och sprättat åt minst fem olika håll och fick fundera om och om och om igen hur jag skulle bygga upp artikeln. Jag hade fem sidor text på Word, en halvtimmes intervju på datorn och ett par bandade intervjuer på telefonen. Var ska jag börja? Hur får jag en sammanhängande helhet av det här? Hur ska jag formulera mig politiskt korrekt? Det kändes som allt gick på varann, deadlinen pressade på och det fanns dessutom inget kaffe på redaktionen. PANIK. STRESS. PANIK.

Branschen är hård och intensiv. Att inse att man inte kan vara rädd för att intervjua människor är antagligen något man lär sig med tiden. Och det där med att hålla fast vid röda tråden. Och inte låta som en borttappad femåring i matbutiken när man ringer någon från Sannfinländarna. Och att helt enkelt inte ta det så personligt då någon kommenterar på din artikel. Allt kommer med tiden.