Än en gång överträffade Smocka mina förväntningar. Journalistiskt sätt var årets Smocka den mest krävande för mig då jag som webbproducent skulle agera som journalistisk chef – av lite lägre rang, men ändå.
Tidigare chefsuppdrag jag haft i min scoutkår och i armén lade en god grund för webbproducentskapet. Nervositeten inför uppdraget var ändå hög eftersom Smockaledarskapet skiljde sig betydligt från tidigare chefsuppdrag – nu kändes det nämligen som om jag själv inte heller hade fullständig ”koppi” på de uppgifter jag skulle ge åt mina reportrar.
Då man till exempel i armén delar ut uppgifter finns det ofta ett eller högst några olika sätt att utföra uppdraget. Men inom journalistiken kan det finnas otaliga sätt att utföra ett uppdrag och bara himlen är gränsen för de vinklar man kan utgå ifrån i sin artikel. Här var det utmanande att själv vara den som föreslår en relevant vinkling och sedan lyckas kommunicera idén vidare till reportern, och dessutom komma med verktyg och tips för hur idén kan genomföras.
Också nyhetsprioriteringen går hand i hand med hur vinklingen görs. Nu måste man för första gången på allvar fundera på vad som är det mest relevanta resultatet man kan komma till. Ibland visade det sig vara svårt att i nyhetsprioriteringen balansera mellan det som är intressant för målgruppen och det som är allmänna nyheter – det vill säga sådant som jag anser vi som nyhetssajt ska ha oberoende av vad målgruppen är.
Gällande webbinnehållet under min chefsvecka är jag trots allt riktigt nöjd. Det blev en mixtur av lätt och tungt, lokalt och allmänintressant. Något jag först efteråt märkte var ändå att vår redaktionella satsning på kommunalvalet inte kom fram på något sätt. Vi kunde ha haft mera kommunalpolitik och andra nyheter av den tyngre sorten.
En sak som tyder på att veckan inte helt gått åt skogen är att jag gärna hade fortsatt vara producent en vecka till (i alla fall efter att ha hunnit vila ut sig).
Allt som allt kan man säga att under de tre åren jag nu medverkat i Smocka har visan alltid varit den samma: Nervositet och tandagnisslan före produktionsperioden, men då maskinen väl kommit i gång glömmer man all osäkerhet och bara kört hårt. Efteråt en trevlig känsla i maggropen över det man lyckats åstadkomma.