Tredje året på Smocka har man redan mer perspektiv på redaktionsarbetet. Man kan jämföra arbetet med det som sker på andra permanenta redaktioner, både genom egna erfarenheter och vad man hört av kolleger och studiekamrater.
Det är en kamp mot klockan för att på mindre än en månad bygga upp strukturer och rutiner för redaktionen. Det är dubbelt så många detaljer som man väntat sig som man måste hålla reda på för att vi en måndag inom snar framtid kan börja ge ut tidning och producera webb, radio och video.
I virrvarret av tankar som snurrar runt i huvudet finns en som återkommit några gånger.
Det här är ett av de få ställen där man får göra rätt. Reportrarna har tid på sig att göra sina grejer. Vi har tid att diskutera vad vi vill göra ur en etisk synpunkt och fundera på hur vi bäst följer journalistreglerna. Vi har varken annonsörer eller politiker som kan tänkas ta anstöt av vad vi säger om dem eller deras intressen.
Jag har inte själv upplevt att någon utomstående fått påverka det journalistiska arbetet på de redaktioner jag sett på nära håll. Då gäller det arbetet på verkstadsgolvet, så att säga. Jag vet inte vilka stötar cheferna fått ta, om de behövt skydda arbetsron för sina journalister.
Självklart har tidningar och redaktioner sina linjer, journalister har åsikter och ingen av oss existerar i ett vakuum. Det bara känns som om utrymmet för det fria ordet krymper och att läsarna har svårare att veta vem som stöder vem. Inte som när man visste vilken tidning som stödde vilket parti. Reklam och redaktionellt material blir svårare att skilja åt.
I väntan på att pendeln svänger är det fint att Smocka finns.