Det har blivit min tur att skriva i Smoggen, och det visar sig så klart att min dag är den 14:e februari, Vändagen eller Alla hjärtans dag. Som upplagt för ett tragikomiskt inlägg om hur Smocka förstör mitt förhållande.
När jag och min sambo förra sommaren insåg att vi skulle gå nästan alla våra kurser tillsammans följande läsår, var vi först oroliga över ifall vi skulle orka se på varandra så mycket. Förvånadsvärt bra gick det ändå. Det vill säga, tills Smocka började.
Den här veckan är jag layoutare. Det innebär att jag dyker upp på redaktionen kl. 14, och gör layouten till tidningen tills den är klar. Arbetsturen ska sluta kl. 22. Min sambo är producent, och har därmed vanliga arbetstider, d.v.s. 8.15-17.
Vad detta i praktiken innebär är att vi hinner ses 1) en kort stund på morgonen när hon väcker mig innan hon far till redaktionen och jag fortfarande halvsovandes önskar henne en trevlig dag, 2) när vi båda är på jobb samtidigt under de mest hektiska timmarna på redaktionen, och 3) när jag kommer hem sent på natten och hon är så trött att hon somnar mitt i en mening.
Men Axel, nu överdriver du, kanske du säger. Det kommer ju en helg emot, och det är bara frågan om en vecka. Ja, det stämmer ju. I princip. Förutom att hon kommer att vara bortrest hela helgen. Och vad gäller nästa vecka, är rollerna ombytta. Hon är layout och jag är producent.
Men Axel, nu överdriver du, kanske du fortfarande säger. Det där är ju lite jobbigt, men det är ju sen också bara frågan om två veckor. Ja, det stämmer ju. I princip. Förutom att hon efter sin layoutvecka kommer att vara bortrest på en två veckors spontanresa till Thailand. Det är en helt annan historia sen.
Nåjo. I och med att tidningen kommer ut på onsdagar och fredagar blir ju måndagar och onsdagar oundvikligen lite mer arbetsdryga, så då kan man fara hem lite tidigare. Så helt så illa är det ju inte.Vi hinner ju ses i några timmar på kvällen på två måndagar och två onsdagar den här kommande månaden.
