Så är man i farten igen. Reportrarna rusar åt alla håll, och själv får jag lov att flänga ut på en fotosession.
Tankarna ockuperas av idéer om den felfria inklippsbilden. Det är ju sjukt enkelt egentligen; du ställer dig där och trycker på knappen bara. Har du en vision löser sig resten.
För en bra bild gör man ju egentligen vad som helst. Det är helt enkelt värt det till slut. Det är absolut värt att skrämma ihjäl postkillen med att knacka på fönstret och be honom köra ut ur din perfekta komposition. Det är värt att frysa till is på månadens kallaste dag bara för att fånga en maximal mängd snöflingor på bild. Det är minsann värt att låtsas behöva en kastrull från Clas Ohlson bara så du får vara inomhus i ens en sekund, och kanske, möjligtvis, få känseln tillbaka i fingrarna idag.
Så står man där och allt är perfekt och färdigt. Drar med smärta av handskarna och ställer in kameran bara för att märka att skärpan frusit.
Så tack. Tack för det. Suddiga bilder var exakt vad jag ville ha. Kanske vi i alla fall borde gå tillbaka i tiden och måla väggarna fulla av våra spännande händelser i livet. Det börjar klarna upp för mig varför soptipparna väller närmare 42 miljoner ton elektronik.
Text: Roxanne Mikkonen
