test

Kolumn: Dude, where’s my nation?

Den här västsvensken har bott i Finland i drygt ett halvår. Jag har njutit av bastusessioner, billigt telefonabonnemang, gott kranvatten och ett varmt men samtidigt fundersamt välkomnande. Den absoluta tystnaden på bussen har gett mig ro att plugga i sista sekunden inför mina tentor. Jag tycker om karelsk paj, muikkor, karelsk stek men kalakukko avstår jag gärna. Nu vill jag bara tillhöra en studentnation.

Idén att flytta hit kom en sen decemberafton år 2015. Det gick snabbt från idé till handling. Jag läste omedelbart om jobb och utbildningar i Finland. Jag gjorde dessutom lika många finlandsrelaterade webbsökningar som det gått år i vår tideräkning. Några månader flög förbi och sedan dök jag upp för urvalsprovet. Det måste ha gått helt okej för när hösten kom kunde min göteborgska klang höras på Helsingfors Universitet. Oftast i Bamba (klicka gärna på de rosa länkarna!).

Jag undrar om det finns fler exilgöteborgare som studerar här. Den vanligaste frågan finlandssvenskar ställer, stärker att så inte är fallet. 

– Ehhhh, nå vaffö flytta du ti Finland?

Mitt svar varierar beroende på humör och kreativitet. Jag läser mellan raderna att jag gått mot normen. Wikipedia avslöjar å andra sidan att jag inte är den första från Västsverige i Finland.

År 1643 bildas Västergötland och Värmlands nation vid den Kungliga akademien i Åbo, som senare flyttade och Helsingfors Universitet. Innan jag läst klart hela artikeln börjar dagdrömmandet. Vilken grej! 

Min önskelista visar vad nationen skulle kunna erbjuda:

1. Göteborgskt vitsforum i en trygg miljö.

2. Svensk folkölssöndag – för att få uppleva blaskig och vattnig besvikelse på nytt.

3. Diskussion om IFK Göteborgs vinster i Uefacupen på 80-talet.

4. Den årliga kockdagen, då Leif Mannerström flyger in, bjuder på anekdoter och lär oss göra västkustsallad.

5. Temakvällar där vi gnäller på att räkor visst smakar bättre i Göteborg (men de är goa’ här ändå).

6. Workshop då vi skickar brev till olika hodarin och ber dem lägga till hel special på menyn, annars jävlar.

7. Göteborgska och värmländska språkkurser.

Allt skulle ju bli så bra

Men Wikipedias gråa bakgrund blir kolsvart framför ögonen när jag når sidans slut. Västsvenskar, värmlänningar, norrmän, danskar, finländare och alla andra som känner sig lite ”goa i hjärtat” skulle ju få vara med i nationen. Men Västergötland och Värmlands nation försvinner spårlöst innan 1800-talet ens har börjat. Drömmen är död. Eller?

Jag måste gå till botten med detta. Jag måste läsa mer om ”min” studentnation. Jag skummar igenom boken Studenter, nationer och universitet : studenternas härkomst och levnadsbanor vid Akademin i Åbo 1640-1808 av John Strömberg. Den innehåller en rejäl dos statistik. På 1640-talet skrevs 33 studenter från Västergötland och 30 från Värmland in vid akademin i Åbo. Totalt utgjorde de åtta procent av alla elever.

Men trenden är deppig. Tillströmningen med elever från de svenska landskapen minskar kraftigt kring sekelskiftet 1700. Då försvinner nationen.

Vad säger lagen?

47 § i universitetslagen säger ”vid Helsingfors universitet finns finsk- och svenskspråkiga nationer som motsvarar vissa områden i landet”. Just det, landet. Rent lagligt blir det svårt. Men! Efter några rader till i paragrafen får jag mitt hopp åter.

Beslut om grundande av en ny nation och indragning av en fungerande nation vid Helsingfors universitet fattas av universitetets rektor efter att han eller hon har hört de nationer vilkas område beslutet gäller.

Gött! Jag mailar rektorn!

 

Senaste nytt