Tidigare i april släppte indiefolkpop-gruppen Vasas flora och fauna sitt nya album, Möte med skogsgardisterna. Gruppen bildades år 2012 och består numera av grundaren Mattias Björkas, sångaren Tina Kärkinen och pianisten Daniel Ventus.
Möte med skogsgardisterna kan bäst beskrivas som diskbänksrealism på österbottniska. Albumet beskriver en grå vardag som är fylld av melankoli och nostalgi. Flera av låtarna, till exempel Vi borde ha stannat på Brändö och Jenny W, handlar om att flytta från sin hemort och att ha hemlängtan.
Det som är speciellt med gruppen är att de sjunger med en tydlig österbottnisk dialekt, något som är sällsynt eftersom dialekt oftast används i humoristiska samband. Vasas flora och fauna visar att man kan göra seriös, känslosam musik på österbottniska.
För mig är en av albumets höjdpunkter låten Lassie. I låten sjunger gruppen ”Jag kör ännu in på sandvägar längs tysta åkrar. Bil ut från stan, tillbaka till lindorna”. Som en österbottning som har flyttat till Helsingfors är känslan att vilja fly från stan väldigt bekant och därför är låten en personlig favorit.
Albumet är en fin helhet som verkligen lyckas med att förmedla känslan av att vara fast i sin vardag och att längta bort från den. Albumet kan få alla österbottningar som är bosatta någon annanstans i världen att längta hem.
För öppenhetens skull kan jag avslöja att jag medverkade med att spela violin i ett par låtar på albumet.
