Coronaviruset har satt klorna i mer eller mindre hela världen, och också lilla Finland bestämmer en fredag eftermiddag att stänga gränserna, stänga skolorna och stänga in medborgarna genom att uppmana dem att stanna hemma.
I vårt prestationssamhälle kan inte ens den här krisen undgå att bli ett sätt att visa vad man går för.
Jag förstår idén med att man har mera tid att lära sig nya saker när man tillbringar största delen av sin tid hemma, men är det verkligen nödvändigt att truga på andra hur man lärt sig att baka perfekta macarons, börjat öva för ett marathon och dessutom hunnit yoga varje dag?
Det kokar i hela mig av tanken. Det är påfrestande att anpassa sig till nya förhållanden, ändra på sitt arbetssätt och försöka upprätthålla normala hälsosamma livsvanor. Jag vill inte utöver det behöva känna press att plötsligt bli en bättre människa.
Förstå mig inte fel, det är fint att man hittar tiden man inte haft förut, men det är alltid problematiskt att förvänta sig att andra också ska prestera. Tänk om jag bara vill ligga i sängen hela dagen, gömma mig under täcket och vänta ut allt det hemska.
Kan vi bara snälla låta bli att göra den här karantäntiden till den tid då vi alla ska uppnå livets prestation? Jag tänker i alla fall bara göra det som känns bra för stunden och strunta i att ställa upp större mål bara för att jag har mera tid.
Om jag springer 10 kilometer är det för min egen skull, för att det känns bra, och jag tänker inte förvänta mig att varenda kotte skall följa mitt exempel. Sluta prestera så himla mycket.