Jag hade väntat på min första vappen som högskolestuderande otroligt mycket. Så långt jag minns har så gott som alla valborgsmässoaftnar kännetecknats av något stressmoment som dragit ner på min festfiilis. Ibland har det berott på det odugliga vårvädret som Finlands klimat alltid då och då bjuder på. Ibland har det handlat om festplaner som torkat ihop i sista minuten.
Efter en fartfylld och oförglömlig gulishöst var jag helt säker på att vappen 2020 inte kan bli annat än den bästa vappen i mitt liv. Jag skulle få dansa och sjunga i ett färggrant hav av halare tillsammans med mina studiekompisar, med vilka jag avverkat så gott som alla studentorganisationens evenemang. Så blev det ändå inte.
Då coronaviruset fick fotfäste i Finland och de strikta restriktionerna gav en vink om att något fysiskt vappenfirande inte kommer att bli av, undrade jag om det faktiskt finns någon förbannelse över mitt vappenfirande.
Jag kan inte komma på en större antiklimax för studenternas läsår än denna farsliknande situation och det faktum att det skedde just då mina förväntningar inför vappen var som störst gjorde mig nästan skrockfull.
Årets bästa dag förblev alltså en dröm för mig även i år. Jag får acceptera att första maj i år kommer att bestå av mjöd och munk på balkongen, inte i Brunnsparken. Men det som jag inte vill acceptera är att det för min del för evigt skulle vila en förbannelse över den här fina högtiden. Jag hoppas verkligen att omständigheterna tillåter mig att nästa år den 30 april fira årets bästa dag och den bästa vappen i mitt liv!