Filmen utspelar sig i den amerikanska västern och följer huvudpersonen Fern på hennes resa. Fern, som spelas av Frances McDormand, är änka och har på grund av ekonomiska problem flyttat in i sin skåpbil. Hon säsongsarbetar på bland annat Amazon och reser mellan arbetsperioderna. Under sin resa i filmen möter hon ett antal personer som blir mer eller mindre viktiga för både henne och filmens intrig. Allt detta sker i de obegripligt vackra landskapen i den amerikanska öknen.
Nomadland har ett dokumentärt grepp som får tittaren att ifrågasätta relationen mellan verklighet och fiktion. Det visuella berättandet verkar fånga stunden lika spontant som i en dokumentär. Det dokumentära fungerar bra som ett medel för att komma nära människan. De första tio till tjugo minuterna av filmen är något svaga i klipp, då det skulle krävas ett starkare grepp för att få tittaren med på noterna. Det är först efter mötet med nomaden Swankie som filmen verkligen hittar sin röda tråd.
Då filmen väl kommer igång blir tittaren fängslad vid rutan. Styrkan i filmen ligger till stor del i skådespelarna, som alla på sitt sätt lyckas vara öppna inför kameran. Frances McDormand gör ett suveränt arbete som nomaden Fern, och klarar av att fånga karaktärens drag med små gester i allt från osäkerhet, till stunder av skratt och lycka. Det som ändå förundrar tittaren mest är alla de sidokaraktärer som också i verkliga livet är nomader, och inte har erfarenhet av att skådespela. Zhao balanserar amatörskådespelare och professionella med perfekt precision. Swankie, Bob Wells och Linda May är några av de personerna som spelar sig själva, de är så naturliga inför kameran att det ofta glöms bort att de faktiskt skådespelar.
Karaktärerna i filmen är alla i svåra situationer. De hyperaktuella temana fattigdom, marginalisering, äldre och hemlösa, i kombination med filmens tidlösa teman, såsom hopp och frihet, är en dyster men genial sammansättning. Zhao vägrar att göra sina karaktärer till offer, men väljer inte heller att romantisera de förhållanden som personerna lever i. Vi ser till exempel karaktärernas upplevelser av snuttjobb och de konsekvenser som det kan ha för verkliga människor. Nomadland utmanar den amerikanska individualismen, fördomarna mot hemlösa och den bild vi har av hemmet. Filmen utmanar också sociala normer kring hur vi blir bemötta och hur vi bemöter andra. I den första halvan av filmen säger Fern “Jag är inte hemlös, bara huslös”. Det har blivit trendigt att som sommarprojekt bo i sin bil och att åka runt för att hitta sig själv, men för karaktärerna i Nomadland är skåpbilsboende en livsstil, ett måste.
Fern, och tittaren, lär sig under filmen att acceptera det nuvarande och att njuta av det okända och kommande. Filmens klyscha måste vara att allt är tillfälligt, men att kärleken aldrig försvinner. Att leva livet enligt Bob Wells ord: ”See you down the road”. My friend.
