Hitta.se finns inte i Finland – en kulturell chock

Innan flytten skulle jag till en vän som precis flyttat till en ny lägenhet i Stockholm. Jag hade hunnit vara där några gånger redan men gick ändå vilse. Pinsamt. Jag vågade inte fråga efter adressen igen, för den borde jag redan kunna. Men det var ingen större katastrof, jag tog fram mobilen och kollade upp henne på hitta.se. Nu slapp jag den pinsamma konversationen. Inte tänkte jag att denna bekvämlighet snart skulle ryckas från mig.

Spola fram tiden några veckor och jag är i Helsingfors, i all mening en nykläckt helsingforsbo som fortfarande levde i naivitet. Mentalt hade jag förberett mig på det mesta, inga Estrella grillchips, spårvagn istället för tunnelbana, salmiak istället för saltlakrits (ja, det är skillnad). Allt viktigt.

Det var gulistider och jag träffade lite nytt folk. Det var där och då chocken kom och magen sjönk två meter under jorden. Vi skulle hem till någon och jag hittade inte deras adress. Jag googlade febrilt men det var lönlöst. Jag behövde fråga var de bor och drabbades av total social panik av bara tanken. Jag insåg att jag inte hade deras nummer. Paniken steg. Jag behövde fråga efter det också. Mot förväntan så överlevde jag ändå denna sociala interaktion, chocken över det var nästan större än den kulturella.

Veckorna gick och det första osparade numret ringde. Usch vad jobbigt. Jag svarade inte, numret var väl bara att kolla upp när det ringt klart. Google gick varmt igen, numret fanns ingenstans och nu behövde jag leva med ovissheten om vem som hade ringt mig för resten av mitt liv. Att ringa tillbaka var självklart inget alternativ. Det är nästan så jag började kallsvettas. I tjugoåtta år hade jag kunnat leva i symbios med min telefonskräck relativt ostört, vad nu? Behöver jag börja gå i terapi? Måste jag ta tag i mitt liv? Konsekvenserna var stora.

Med risk för att begå landsförräderi måste jag avslöja att hela svenska folket lider av ett lite tvångsmässigt och maniskt behov att veta allt om alla. Grannen man aldrig pratat med, barndomsvännerna, chefen, kollegan som alltid snor din lunchlåda. Listan tar aldrig slut.

Så när jag trodde att mitt kulturella uppvaknande knappast kunde eskalera mer, fann jag mig själv uttråkad hemma en höstkväll. Vad gör man när man är uttråkad? Stalkar på nätet såklart. Det började relativt oskyldigt, några Instagram-djupdykningar. Inget märkvärdigt. Det stannade tyvärr inte där.
Vanan satt i och jag försökte hitta ratsit.fi. Det fanns inte. Vad är Ratsit, undrar ni nu? Ratsit.se är hitta.se på crack, där kan man hitta allt om vem som helst. Deras personnummer, mellannamn, lön, skulder och till och med deras hund. Om vi kunde registrera färgen på deras aura hade vi gjort det. Jag drabbades av en existentiell kris, vem är jag ens om jag inte kan veta allt om alla längre? Vad är jag? Frågorna fortsätter komma. Hur ska jag hantera att jag inte kunnat göra en fullskalig bakgrundskontroll på alla som bor i mitt hus? Varför måste jag veta allt om alla? Vad ska jag ta mig till nu när jag inte kan veta allt om alla? Måste jag skaffa en hobby? Min inre dialog började låta lite för mycket som Joe Goldberg och jag nöjer mig med slutsatsen att om svenska folkets vanor går att jämföra med Netflix stalker-serie You, så har det kanske gått lite för långt.

Mitt nya normala i Finland kanske är just det, normalt.