22.10.2020

Vi är gamla grannar men nya vänner

Det finns en granne i huset som dekorerar vår trappuppgång med föremål och dekorationer som den pysslat.

Redan länge har jag misstänkt att det är en äldre dam som bor på översta våningen i vårt hus. Minst lika länge har jag villat veta mera om den hemlighetsfulla kreativa själen bakom pynten.

Vem kan det vara som vågar utrycka sig så spretigt i de allmänna utrymmena av vårt hus? Även alla kompisar som besöker oss beundrar och skrattar åt dom fantasifulla stilleben-liknande skapelserna.

Pyntens tema byts alltid så att de passar ihop med årstiden och högtiden. Vissa föremål – som en stålskulptur av en tupp hålls där året om. På självständighetsdagen bjöds det på choklad med blåvita omslagspapper, på påsken får hela trappan små påskägg.

Jag la upp en papperslapp i trappan där jag och min sambo erbjuder om hjälp att sköta löpande ärenden för såna som behöver det under coronaepidemin. En likadan lapp skickade jag personligen till ett äldre par som bor på våningen ovan om oss.

Nu har jag fått reda på vem pysslar-grannen är. Hon heter Maija. Jag fick ett samtal av henne dagen efter att jag sände lappen. Hon sa att hon hade blivit rörd av att nån vill hjälpa eftersom hon alltid tidigare varit i hjälparrollen, inte tvärtom. Hon hade tvekat att lyfta luren och ringa mig.

En handgjord väska av gamla gardiner. Bild: Maria Ylöstalo

Nu rings vi rätt ofta, mest om ärenden som behöver skötas. Men hon har ringt mig också för att bara fråga hur jag och min sambo mår. En kväll ringde hon för att fråga om min motivation bakom att hjälpa, och vi diskuterade en stund om bådas tankar kring hjälpande.

Maija har haft tre yrken, handarbetslärare på finska Arbis, socionom och arkeolog. Hon beskriver hur hon alltid har något nytt projekt på gång. Hon använder mycket olika material, det flesta tycks vara återanvänt, hon pysslar ofta. Rita är hon inte särskilt bra pån säger hon men färgkomposition är mer hennes gren, säger hon när jag fotograferar henne i trappan. 

Fotograferingen var min ide från början, men Maija föreslog entusiastiskt att göra det snarast och insisterade om att komma överens om en tidpunkt för fotograferingen. Hon hade tänkt ut miljön och sin outfit.

För den här grejen ville hon visa vad hon gjort under självisoleringen. Bland annat en skyddsvisir för att skydda sig själv och andra från coronaviruset. En väska som hon gjort av gamla gardiner.

Skiss på en pappersdocka. Bild: Maria Ylöstalo

Pappersdockan var en idé hon fick när hon bläddrade igenom en gammal modetidning. Det kunde vara något roligt att pyssla för barn som är hemma. Hon medgav att idén känns gammalmodig, men att det ändå kunde kännas nytt för den nya generationen.

Självisolering kan kännas ensamt. Det är inte lätt att lära känna sina grannar i Helsingfors. Det är sällan man hälsar på varandra utanför trappgången, om ens där. Jag önskar att vi fortsätter ha kontakt när coronaepidemin nångång är över. Det är ganska trevligt att känna dom man bor med i samma hus.

 

Senaste nytt

Kolumn: Min Valborgsförbannelse