En upplevelse utan tortyr – Taylor Swift är inte blyg
Taylor Swift väcker känslor. De känslorna kan dock kasta från sida till sida. Nostalgiska minnen där man skriksjunger till Shake it off i bilen eller negativa tankar gällande hur mycket hon flyger privat. Antingen positiva eller negativa känslor om symbolik i hennes låttexter eller hur bra musiker hon är.
Men oberoende av alla känslor man har så är det enligt mig svårt att förneka att hon är en bra musiker och att hon gör bra musik. Man måste bara hitta rätt saker att lyssna på, för till skillnad mot vad den allmänna uppfattningen är så har hon en väldigt mångsidig katalog av låtar.
The Tortured Poets Department: The Anthology är ett dubbelalbum med 31 låtar. Första halvan består av 16 låtar och andra halvan av 15 låtar. Jag lyssnade igenom hela albumet utan egentliga förväntningar och fördomar och försökte ha ett öppet sinne. Jag blev inte besviken.
Fast jag inte personligen lyssnar speciellt mycket på Taylors musik eller popmusik över huvud taget, så tycker jag ändå om den musik hon uppträder med. Jag talar ur perspektivet av en gitarrist vars favoritalbum kastar från The Stranger av Billy Joel till Brothers in arms av Dire Straits. Ändå tycker jag att albumet är en strålande lyssningsupplevelse. Det kan dock vara tungt att lyssna på om man lyssnar på hela albumet i ett sträck.
Albumet är en mångsidig helhet. Allt från lugna ballader som ”loml” till vilken genre ”Fresh Out The Slammer” nu sen hör till. Det har jag ännu inte heller ett svar på. Om jag vill sammanfatta skillnaden mellan de två halvorna så skulle jag beskriva första halvan av albumet som det med de bästa låtarna, medan den andra sidan av albumet hade den bästa helheten.
Vad jag menar med det är att mina tre favoritlåtar kom från första halvan, men även de två som jag tyckte minst om. Andra halvan hade ingen dålig låt, men de bästa låtarna var inte lika bra som de från första halvan.
Fastän jag kanske inte älskade alla låtar så kan jag motivera att varenda en av låtarna har en plats i albumet. De skulle kanske inte klara sig som låtar för sig själva, men de har en klar uppgift som till exempel övergångslåtar mellan låtar med högre profil. Ändå är jag övertygad om att albumet har minst en låt för nästan vem som helst, och därför ska jag rekommendera några av mina favoriter:
- loml – En lugn låt som lyfter fram konsten att berätta en berättelse i form av en låt. Musikaliskt så klarar den också av att lyfta upp hennes röst och ha den som huvudroll genom hela låten. En vackert balanserad helhet.
- But Daddy I Love Him – Jag bryr mig inte om det är albumets största Tiktok-sensationslåt eller inte. Det är helhetsmässigt en strålande poplåt som påminner om hur Taylor lät för 10 år sedan. Det är även albumets längsta låt på 5.40 minuter, men jag blev inte vid något tillfälle trött på den. En av albumets låtar som fastnar mest i huvudet.
- Fortnight feat. Post Malone – Det finns flera exempel på dåliga låtar som kommer från samarbeten av två stjärnor som har lika hög profil som de här två. ”Fortnight” var ändå en väldigt bra låt och Taylors och Post Malones röster passar bra ihop. Om jag ska klaga på någonting så skulle jag ha önskat att få höra ännu mera av Post Malone.
Andra nämnvärda låtar som jag tyckte om: The Tortured Poets Department, Who’s Afraid of Little Old Me?, I Can Do It With a Broken Heart, The Black Dog, Chloe or Sam or Sophia or Marcus
Som ett totalt vitsord skulle jag ge albumet 8,7/10.