JAG VILL ANVÄNDA MEN!

KÅSERI. Jag har alltid trott att jag kan skriva bra och egentligen så kan jag det. Jag menar, denna text har publicerats på en webbsida. Men jag har aldrig behövt reflektera över mitt ordförråd så mycket som då jag började studera journalistik. 

Och nu pratar jag inte om att kunna svårförstådda ord som transkribering, polyamori eller ett nej. Jag pratar om hur hälften av gångerna som jag vill använda ordet men, så borde jag egentligen inte göra det. Jag kan inte vara den enda som stör mig på den nuvarande utvecklingen av språket i och med att 9 av 10 som jag berättat min kåseri-idé för har sagt att de tycker den är bra. 9 av 10 var också inte en föreläsare. 

Jag trodde aldrig att jag skulle vara så emotionellt fäst vid ett så meningslöst ord som men. Men det är jag.

Förutom ordet men så har jag även fått begränsa användningen av orden dock, månne, samt och . Må så vara att det svenska språket har utvecklats, men jag kan inte rå för att protestera med att jag också har rätt att vara med och bidra till den utvecklingen. Så jag ber nu i förväg om ursäkt till mina föreläsare. Håll i hatten. 

Jag trodde aldrig att jag skulle vara så emotionellt fäst vid ett så meningslöst ord som men. Men det är jag. Jag har nästan rent av känt mig kränkt av att någon – efter att de korrigerat min text – gjort sig av med mina men. Egentligen tror jag att vi i framtiden allt mer kommer att använda ordet men, och minst en kompis håller med mig. Kanske det egentligen inte har skett någon utveckling mot ett “icke-men” samhälle (#feministpun), i och med att jag inte har stött på denna problematik innan jag steg in i denna totalitära sfär som är journalistutbildningen. 

Insikten har fått mig att reflektera över vem det är som har rätt i den här envisa kampen om men. Man skulle ju kunna tänka att vi som är unga ändå har det nyaste och mest moderna språkbruket (jag bad redan om ursäkt, don’t act surprised). Men ändå är det föreläsare från generation X och millenialer som går här och bedömer våra verk enligt sin egen tids premisser. Kanske det är därför det heter Hufvudstadsbladet ännu år 2023. 

Men kanske det också är mest generation X och millenialer som läser nyheterna? Tills någon visar mig statistik på det här så håller jag fast vid min ståndpunkt att vi studerande vet bäst. Men förstås så är en del av min generation inte på samma sida som mig, jag hann tyvärr inte övertyga dem i tid.

Med en vattenfast mascara kommer jag fortsätta kämpa för mina kära men, trots diverse motkrafter. En text blir aldrig klar och det finns något fint i det. Jag kan korrigera tillbaka om någon korrigerar mig. I slutändan, om en läsare skulle bli så kränkt av mina men så de kontaktar redaktionen, så är de nog de som behöver uppfostran och inte jag. I denna text finns förresten till och med 16 men.