15.8.2020

Smoggen: En labyrint av människor

Ringa. Mejla. Ringa. Mejla. Ringa. Mejla.

Måndag. Smocka kör igång. Aktiv och flitig som jag är har jag gjort en intervju och nästan skrivit klart en artikel redan veckan före det redaktionella arbetet på Smocka inleds. Tänka sig hur produktiv man kan vara då man inte kan sitza.

Nu har jag som uppgift att ta kontakt med två personer för nästa artikel. Utan att avslöja alldeles för mycket kan jag säga att dessa två personer är verksamma inom ett område som jag annars inte har så hemskt mycket kontakt med. För att bibehålla mysteriet om vem Smocka intervjuar kan vi kalla dem Olle och Kira.

Vad gör man ifall man vill nå Olle och Kira? Håll i minnet att både Olle och Kira är, eller åtminstone vill vara, viktiga människor vars kontaktuppgifter inte är tillgängliga för vem som helst. 

Man skickar meddelanden åt dem på sociala medier, såklart. 

Vad gör man då ifall ingendera ens läser ens meddelande på ett dygn? Det är en lite klurigare fråga. Efter att ha gråtit i fosterställning i en god stund bestämmer jag mig för att skärpa mig och ta reda på vem som har kontaktuppgifterna till personerna som ska intervjuas. 

Först mejlar jag informatören i organisationen som Olle är aktiv inom. Efter cirka en timme blir jag otålig och ringer ordföranden. Ordföranden ger kontaktuppgifter till en annan människa som jag måste kontakta för att nå Olle.

Jag ringer till människan i fråga, och blir tillsagd att skicka ett e-postmeddelande. Efter en kort e-postkorrespondens har jag fortfarande ingen intervju bokad med Olle.

Hur är det med Kira då? Som tur förekommer Kira lite mera i etablerade medier, och ifall situationen kräver det kan man citera hen från andra intervjuer.

Som jag tidigare nämnde är jag dock en aktiv och flitig journalistikstuderande som verkligen inte nöjer mig med citat från kvällspressen. Jag hittar relativt enkelt ett telefonnummer till en person som jag vet att är i direkt kontakt med Kira, och ringer till hen på tisdag eftermiddag.

Naturligtvis kan hen omöjligen ge Kiras telefonnummer eller en e-postadress, utan ger mig ytterligare en mellanhands e-postadress. Jag skickar ett aningen irriterat e-postmeddelande till mellanhanden.

Följande dag får jag svaret att Kira inte ger intervjuer före ärendet jag uttryckligen vill intervjua hen om är löst. 

När allt flyter på som det ska är journalistjobbet varierande, intressant och roligt. När man dock befinner sig i ett dött läge där ingen svarar på mejl eller inte låter en göra de intervjuer man har planerat finns det få saker som är mer frustrerande.

Nåväl. Oavsett om mina intervjuobjekt vill bli intervjuade eller inte ska en artikel skrivas. Man får väl hitta en annan infallsvinkel, eller helt enkelt intervjua någon annan. Den viktigaste lärdomen man kan dra av detta är att ingenting är så lätt som det borde vara.

 

Senaste nytt

Kolumn: Min Valborgsförbannelse