Svart kvinnlig aktivist om representation i Norden: ”Det finns ofta bara plats för en eller två svarta personer”

Den 13 april ordnades livestreamen ”Svart feminism och kultur i Norden: Vem får synas och höras och på vilka villkor?” där fem svarta kvinnliga aktivister och konstnärer från Sverige, Norge, Finland och Danmark samlades för att diskutera svart feminism och deras upplevelser som svarta kvinnor inom kulturfältet i Norden.

Evenemanget vill lyfta fram det arbete som svarta kvinnor fört mot rasism, sexism och annat förtryck i Norden under en lång tid, och hur ”Svarta kvinnors historier, erfarenheter och perspektiv är ofta förbisedda och marginaliserade – även inom anti-rasistiska, icke-vita och feministiska utrymmen.” Representation, solidaritet och synliggörande av strukturell rasism är några av de aktuella ämnena som lyftes fram i diskussionen.

Kvinnorna berättar hur de har upplevt att svart feminism har hjälpt dem att förstå världen och sig själva. De berättar också om hur den senaste vågen av Black Lives Matter-rörelsen som har lyft diskussionen till den etablerad samhällsdebatt.

– Svart feminism och den senaste vågen har gett oss mera inflytande och fler sätt att skildra oss själva på, utan att känna den skam och börda som samhället försöker lägga på oss, säger den finländska medieproducenten Monica Gathuo.

Dansk-Kenyanska dansaren och konstnären Phyllis Akinyi berättar om hur svart feminism fick henne att inse hur systematiskt icke-vita personer diskrimineras.

– I Norden är vi inte nödvändigtvis sedda och hörda, och våra historier blir ofta ifrågasatta ifall de är sanna eller inte. Det finns något i att läsa på om svart feministisk teori och stora tänkare från årtionden tillbaka och nu för att se att detta är strukturellt och systematiskt. Det är inte jag som har fel och bär skulden, utan det är sättet som samhället är uppbyggt, säger Akinyi.   

Den begränsade representationen

Frågan om representation och vem det är som får synas och höras i samhället var en central del av diskussionen. Den svenska poeten och journalisten Judith Kiros pratar om språkets betydelse och hennes upplevelse som svart poet i Sverige.

– Poesivärlden i Sverige är djupt hierarkisk där vissa saker anses som poesi och andra inte. Det är djupt rasistiskt och det finns även en partiskhet för klass. Svarta författare blir sällan publicerade.

– Vi är ännu fast i diskussionen om representation för representationens skull, säger afrofinlandssvenska forskaren och aktivisten Jasmine Kelekay.

– Det finns ofta bara plats för en eller två svarta personer. Vi tenderar att följa samhällets spelregler och slåss om de här två platserna som ändå är definierade och bestäms av den vita samhällsströmmen, säger Gathuo.

Konstforskaren och performancekonstnären Deise Faria Nunes från Norge hävdar att kampen om representation i vita utrymmen kan vid en punkt hålla tillbaka de förtryckta.

– Kampen om representation håller på att bli något som håller oss tillbaka istället för att ta oss framåt. Det är viktigt att förstå, för att inse att det är möjligt att skapa radikal förändring, fastän du inte förändrar mittpunkten i samhället utan istället skapar flera olika mittpunkter.

Akinyi tar upp den frustration hon känner av att inte kunna göra sig hörd i de vita utrymmena, och att alltid bli sedd som den ”arga svarta kvinnan”, då hon försöker poängtera brister i de samhälleliga institutionerna och systemet. Det här leder till en utmattning som kan ha en betydligt negativ inverkan.

– Borde vi fortsätta kämpa för representation? Vilket även skulle innebära att kampen på ett slags sätt utplånar oss, eftersom det orsakar utmattning. Eller borde vi fokusera på att skapa egna mittpunkter som resten sedan kan följa?

Osynliggörandet av rasism i Norden

Rasismen i Norden är någonting som ofta undangöms och Kiros lyfter fram hur rasism i Sverige ständigt målas upp enbart som hatbrott och som ”något som händer i USA”.

– Alla vet att rasism är något dåligt, så vad de gör kan inte vara rasistiskt. Det finns ett starkt betonande på avsikt. Man tror att rasism handlar om de som avsiktligen är rasistiska eller konstant är rasistiska

Kiros berättar att det finns en allmän uppfattning om att man måste vara ond eller elak för att vara rasistiskt eller bete sig rasistisk, vilket inte är fallet.

– Erfarenheten av att vara en svart person i Sverige är att ständigt bli manipulerad och utsatt för ”gaslighting” och tillsagd att rasism inte existerar i landet, säger Kiros.

Akinyi säger också att det finns allmän diskurs i Danmark om att rasism är något som inte händer där, utan att det är extrema former av våld och hatbrott som händer i USA. Akinyi tar också upp stoltheten som många nordbor har över sina traditioner och historia och de väljer ut vilken del av historien som ska lyftas fram.

– Vi tenderar att lämna ute den delen av historien om hur vi blev rika eftersom den innehåller kolonialisering och människohandel.

Gathuo talar om hur de nordiska länderna är snabba med att prisa sig själv för att vara progressiva och inkluderande. De framhålls som de sofistikerade länderna av jämlikhet, fastän att de blundar medvetet för de saker som egentligen pågår.

– Diskussionen om svarthet och icke-vita personers erfarenheter exploderade under Black Lives Matter 2020. Trots att rapporten ”Being Black in the EU” som publicerades år 2018 av FRA visade att Finland var det mest rasistiska landet gentemot människor med afrikanskt ursprung, i en undersökning med tolv länder. Vi hade den kunskapen, vi kan inte skylla på att vi inte visste.

Kiros lyfter även fram begreppet ”den vita offerrollen” och hur detta ofta används som vapen av högerextremistiska partier i Norden.

– De utger sig själva som en grundläggande vänlig och fredlig kultur i en svagare position i jämförelse med kulturer som immigreras till Sverige. De utser sig själv till offer, och då blir allt de gör lättare förbisett.

Nästa steg

När frågan om hur vi fortsätter härifrån och hur synen på framtiden ser ut, så betonar de tyngden i att skapa och bygga band mellan de nordiska länderna och hur viktigt det är att samverka med olika grupper över Norden, och att hitta olika sätt att arbeta och förstärka varandra.

– För att verklig förändring ska kunna ske måste vi förstå att våra personliga karriärer och vår utveckling kanske inte kommer att blomstra i denna kamp, men att vi kollektivt kan skapa radikal förändring för den nästa generationen, säger Phyllis Akinyi.

– Jag drömmer att den här typ av svart solidaritet, som ännu är i sin begynnelse, kommer växa och blomstra och ta oss framåt. Vi måste generellt hitta sätt att arbeta tillsammans och förstärka varandra i Norden. Inte statligt, utan som individer, grupper och samhällen, säger Monica Gathuo.

Diskussionen ordnades av tidskriften Astra och Nordisk kulturkontakt i samband med Astras senaste temanummer om svart feminism i Norden, för vilket Jasmine Kelekay är gästredaktör. Diskussionens livestream går att hitta på Nordisk Kulturkontakts hemsida och Facebook-sida, samt Astras Facebook-sida i två veckor från och med den 13 april.