Finland är Sveriges elaka lillebror
Sverige, lilla landet lagom och jantelagens land. Finland, rakt på sak, ”sisu” sitter i ryggmärgen. Att bo i syskonländerna Sverige och Finland är ganska likadant men det vardagliga språkbruket skiljer sig markant.
Sedan min flytt till Finland har jag funderat på varför språkbruket här är annorlunda än i Sverige. Jag har hört N-ordet fler gånger i Finland under tre år än vad jag hört under hela min uppväxt i Sverige. Det korrelerar med att Finland toppar EU:s undersökningar för mest rasistiska land i EU. Finland har en väldigt homogen befolkning i internationell jämförelse. Det verkar som att en brist på mångfald även bidrar till en brist i språkbruket.
Finland är betydligt vitare än Sverige. Detta verkar även påverka språkbruket om människor som inte anses passa in i det finländska utseendet. Slentriant har jag hört användningen av N-ordet, ibland i kombination med jävla eller bara för en beskrivning av en person. I Sverige har en diskussion förts om huruvida det är okej att ens säga N-ordet för att beskriva det andra ordet som man ej vill säga. Rasistiska uttalanden och rasism förekommer även i Sverige men inte på samma öppna sätt. Det är sen gammalt att den äldre generationen har använt andra ord för Brunbergs kyssar i Finland och chokladboll i Sverige än vad vi använder idag. I Sverige har det vanligen varit den äldre generationen som använt sig av N-ordet, men i Finland verkar även generation Y ta ordet i mun.
Jag fick vara åhörare till vardagsrasism när en äldre dam på spårvagnen vart ombedd att stänga av sin musik. Det gjorde henne arg och hon demonstrerade utifrån egen utsago hur utlänningar talar högt på spårvagnar. Hon sa att det var hennes rätt att säga det och att det inte är rasistiskt för att hennes man är svart. För en sista gång tycker jag att vi kan fastställa att en kan vara rasist eller uttala sig rasistiskt fastän en har man/vänner som kan bli utsatta för rasism. På samma sätt som att en kan förtrycka kvinnor fastän en har en fru. Det ger ingen ett frikort.
Ett annat exempel är attityden till romer. Romer har levt i Finland i ungefär 500 år. I Finland beräknas det bo ca 10 000 romer jämfört med Sverige där siffran är 3000. Trots det verkar det vara socialt accepterat att tala illa om romer, vilket inte skulle accepteras i öppna rum i Sverige. Vid benämningen av romer används förlegade ord som förr använts som slagord mot romer. Förklaringen som jag som ofta fått är att de träffat många romer som betett sig dåligt och därför tycker de i allmänhet inte om romer. Det anses vara godtagbart att fördöma alla romer utifrån en erfarenhet.
Vardagliga rasistiska uttalanden hör inte hemma i Finland som på många sätt ligger i framkant. Svenskarna skulle kunna lära av finländarnas ”sisu” men finländarna skulle kunna använda sitt starka ”sisu” för att ändra sitt förlegade språkbruk.