22.10.2020

De vars vardag bestod av fler dåliga än bra dagar före krisen behöver nu stöd i den nya vardagen

Ensamhet och isolering - ord som kan ha en dålig klang. Många som upplever mentala svårigheter eller lider av psykisk ohälsa riskerar att kämpa ensamma med sina problem just nu. Rutiner som fört med sig struktur och trygghet i vardagen, eller rutiner som uppnåtts med möda, kan nu vara helt omöjliga att uppehålla. 

Den här situationen kom som en blixt från klar himmel. Det var något väldigt oförutsägbart, även framöver. Ingen kunde förbereda sig. Frågan är hur vi människor kan tolerera osäkerheten?

Hurudan stresstålighet och resiliens har personen? Då man metaforiskt sagt hamnar omkull, har man krafter att stiga upp?, undrar Airi Hautamäki, professor emerita i socialpsykologi och psykologi samt docent i pedagogisk psykologi vid Helsingfors universitet.

Den psykiska bärkraften och stresståligheten är sämre för de personer som lider av psykiska problem. Det är vanligt att personer med psykiska svårigheter har svårt att reglera intensiteten i sina känslor.

– Antingen upplevs känslorna som pinande starka känslosvall eller en brist på känslor, i form av tomhet eller letargi. Det kan kännas som om inget är relevant för en själv, förklarar Hautamäki.

Innan coronaepidemin bröt ut har många haft hjälp av olika grupper, terapi, eller hälsovårdspersonal. Nu kan man inte träffa stödpersonerna ansikte mot ansikte, och gruppterapier har ställts in. För många är rutiner och bokade träffar en orsak att stiga upp och komma ut.

– Man behöver kunna göra en situationsanalys för att anpassa sig, säger Hautamäki. Då är det som behöver göras – som resten av befolkningen också gör – att skapa nya rutiner och hålla uppe ett hoppets perspektiv.

Den grupp som är mest försvarslösa är barnen. Föräldrarna är huvudansvariga för att förverkliga barnens rättigheter. Ingen kan fullt kompensera för det här under kristiderna om det inte förverkligas i hemmet.

De barn vars utgångspunkt är sämre än sådana barn som är mer lyckligt lottade, är i en speciellt sårbar position.

Det kallas för Matteuseffekten. Utvecklingspsykologer har lånat begreppet från Bibeln, med det menas att den som fått kommer att få ännu mer, den som inte har fått något kommer fråntas också det lilla. Det är van man kan säga att händer med barnen under kristiden.

Coronakrisen riskerar åtminstone temporärt bryta ned viktiga stödmekanismer – dagvård och grundskola – som välfärdsstaten utvecklat för att ge mer utsatta barn bättre utvecklingsmöjligheter i livet.

Om föräldrar engagerar sig i samvaron med sitt barn främjas  barnets allsidiga utveckling och barnet får en allt större tillförsikt, kapacitet och motivation att lära sig nya saker.

– Det här är en fin möjlighet för familjer – man återgår på ett nytt sätt till att vara tillsammans. Man bygger pussel och spelar brädspel, talar och diskuterar eller läser högt. Det låter som min barndom på 50-talet. Det var så som föräldrar tidigare var tillsammans med sina barn, säger Hautamäki.

I bästa fall kan det leda till en aktivare närvaro i familjer. Men i andra familjer kan situationen leda till problem.

Bild: Maria Ylöstalo

– Naturligtvis älskar föräldrarna sina barn, men de är inte alltid kapabla att visa sin kärlek eller att de i krissituationer inte orkar hantera vardagen, säger Hautamäki som själv forskar i familjer och anknytning.

Charlotte Wieliczko, som jobbar vid Helsingfors missions krisjour för unga, säger att många upplever en emotionell ensamhet.

– Den här veckan har fler unga än vanligt tagit kontakt. I början av

undantagstillståndet hade vi färre samtal än vanligt. Den psykologiska krisen blir ofta synlig först i efterhand vid en större kris i samhället eller då något stort händer på individnivå.

Det kan vara en följd av att det skett en stor förändring i praktiska saker i en persons liv och  då brukar man ta itu med dem först.

Coronaviruset har definitivt fört med sig en stor förändring i praktiska saker i vardagen för var och en. En del människor är tvungna att gå till arbetet som vanligt, men krisen kan synas på ett annat sätt i deras liv.

Men hur kan det här kännas? Emma är 21 år och studerar vid Helsingfors Universitet. Hon sommarjobbar också och berättar om sina upplevelser i vardagen.

– Först kände jag mig hysterisk och att jag inte orkar mer. Sedan kändes det som att äsch, jag vill bara leva i stället och orkar inte desinficera allting jämt. Ångesten blev större och det är svårt när man bara måste vara hemma. Skillnaden mellan jobb och hem suddas ut och det är utmanande.

– En av coronakrisens negativa effekter är att man inte kan gå till hobbyn. Det känns jobbigt att själv fixa sina aktiviteter, tycker Emma.

En annan negativ sak enligt Emma är att hon börjat röka då hon vill kunna slappna av på något sätt.

Emma har haft svårigheter med sin mentala hälsa redan innan coronaepidemin bröt ut. Tidigare har man misstänkt att hon har en odefinierad depression, efter det misstänktes en odefinierad ångest och det sista förslaget på diagnos var borderline personlighetsstörning.

Det är svårare att få en diagnos då läkare, psykologer och patienter inte kan träffas. Emma fick en preliminär diagnos under ett tio minuter långt telefonsamtal: borderline personlighetsstörning. Nu har hon en vårdkontakt hos akuta psykvården och en utredning om hennes mående görs där.

– Vården drar ut, det har säkert många svårt med, säger Emma.

I början av krisen, då folk köpte extra mat, gjorde Emma det samma, men eftersom hon haft en ätstörning hade hon lust att äta allt på en gång.

Jobbigast just nu kan vara att ha en liten lägenhet. Emma säger att det är utmanande att trivas i en 24 kvadrats lägenhet, när man inte kan vara någon annanstans. Hon längtar också efter att träffa sin mormor och morfar. Som stöd har hon sin flickvän och hon träffar bara henne för tillfället. Emma tycker ändå att det är fint att man kan vara ute mycket.

Emma hoppas på att det skulle föras en mer saklig och allmän diskussion om mental hälsa. Hon är inte nöjd med kvällstidningarnas rubriker och sätt att föra diskussion om personer med psykiska problem. Emma anser att de som skriver om mental hälsa i kvällstidningar borde göra det med respekt och bära ansvaret Om rapporteringen görs fel kan det ha en inverkan på hennes men också andras mentala hälsa.

De som har det svårt ska försöka komma ihåg att livet vinner, också den här gången. Det är viktigt att inte bli ensam kvar i sin plåga – Airi Hautamäki.

Hon önskar också en lägre tröskel för att få hjälp. Nu är det rusning och det kunde erbjudas mera samtalshjälp och krishjälp. Barn och barnfamiljer borde också erbjudas mer stöd.

Det som upplevs som svårt just nu beror väldigt mycket på vilken psykisk störning man har. Det är möjligt att alla sådana stödstrukturer som man förhoppningsvis har haft faller bort.

– Det kan betyda att man har regelbundna sociala kontakter, antingen till de nära och kära eller till grannar, inom ramen för ens hobby eller att man går till Stocka och sätter sig vid kafébordet och kollar på sin telefon, säger Hautamäki.

Den störning man lider av kan försvåras. Depression kan fördjupas och det kan hända att man inte får hjälp för sin ångest. Om man är benägen att få ångest, kan den bli outhärdlig. Det är viktigt att upprätthålla vårdkontakterna och hålla hoppet uppe.

– De som har det svårt ska försöka komma ihåg att livet vinner, också den här gången. Det är viktigt att inte bli ensam kvar i sin plåga, påminner Airi Hautamäki.

Airi Hautamäki på hundpromenad i Hangö. Bild: privat

Coronaviruset är ett reellt hot. Det är ett reellt hot mot riskgruppers hälsa. Det låter kanske hemskt att säga, vi har ju levt i ett av de tryggaste samhällen genom människans historia i välfärdssamhället. Trots det har människor upplevt missnöje över det ena och det andra.

Airi Hautamäki hoppas att coronasituationen kan ge sinne för proportioner – alltså perspektiv.

Hautamäki påpekar att det kan vara bra att hamna stanna upp. Vi lever i en tid där vår uppmärksamhet fångas av allt världens i ett oändligt informationsflöde.

– Vår uppmärksamhet har snuttifierats. Det kan vara bra att emellanåt stanna upp och reflektera över vad det var som man ville bli som stor eller vad man vill göra i livet.

Mänsklighetens styrka är förmågan att anpassa sig. Det gör oss till en seg art.

Emma heter egentligen någonting annat i verkligheten. Hennes namn har ändrats eftersom det är fråga om ett känsligt ämne.

Senaste nytt

Kolumn: Min Valborgsförbannelse