Versailles är 1700-talet som du aldrig sett det – en naken man på scen är bara början
Bajs, rumpor och solkungen Ludvig XIV:s analfistel. Sista akten består av vuxna människor som alldeles nakna, eller endast i blöjor, rullar runt på golvet i något som representerar dynga. Efter att jag gått ut ur salen är jag alldeles mållös. Mina anteckningar är fulla av massor frågetecken, med orden ”vad är det som händer?”.
Versailles är en teaterfantasi om 1700-talet och solkungen Ludvig XIV:s hov. Pjäsen reflekterar över nertystade aspekter i vår historia och för fram värderingar och upplevelser från den tiden som kolliderar med hur vi tänker nu.
Kung Ludvig XIV spelas av en maskinerad, gyllene metallburk som talar franska. Aristokraterna talar däremot svenska, blandat med engelska och finska ord. Begrepp som används är bland annat ”it’s poop” och ”äkta tavara”.
Hela pjäsen utspelar sig i spegelsalen i Versailles. Den fjärde väggen bryts genast när pjäsen börjar, då gruppledaren ber publiken om ursäkt för att de varit sena.
I början ser vi alla fem skådespelare som en modern turistgrupp. Under föreställningens gång dras vi in i 1700-talet och ser skådespelarna förvandlas till aristokrater i solkungens hov. Publiken fortsätter vara en del av pjäsen som medlemmar av det kungliga hovet på 1700-talet.
Vid övergången från nutid till dåtid går skådespelarna som på catwalk symboliskt bakåt i tiden, bakom kulisserna och tillbaka över scenen. Vid varje runda återvänder de mer och mer klädda i 1700-talets mode. Kostymerna, perukerna och maskeringen är extremt detaljerade. Det känns verkligen som om jag förflyttas tillbaka i tiden. Upplevelsen är överlägset min favoritdel av pjäsen.
En lite mindre behaglig del av pjäsen är då de fem aristokraterna sitter på golvet och äter en stor klump gelé för att glädja kungen. Poängen med scenen tolkar jag som samhällskritik mot de rikas frossande, medan andra i samhället svälter ihjäl. Det blir väldigt utdraget och obekvämt, speciellt då skådespelarna, medan de proppar in gelé i munnen, håller ögonkontakt med publiken.
Belysningen används effektivt för att väcka känslor. Bland annat är de pulserande, färgrika ljusen förvirrande, medan de statiska, gyllene strålarna lugnar ner mig.
Musiken är som en sjätte skådespelare. Den hjälper att spjälka upp det annars kaotiska och dialogfattiga skådespelet. Som när musiken övergår från klassiskt till techno efter att kung Ludvig mördas och allt kaos bryter ut.
Skådespelaren Oskar Pöysti imponerar med sin inlevelse och trovärdighet. Han greppar perfekt både rollen som en taggad gruppledare för turister och en kunglig aristokrat från 1700-talet. I slutet är han även totalt naken och ligger huttrande på marken. Jag fryser bara av att se på honom.
Versailles verkar sträva efter humor men mig går det roliga alldeles förbi. Det här kan dock vara ett personligt problem. Personer i publiken verkar tycka att pjäsen är kul. Min 17-åriga syster som tidigare sett pjäsen har berättat att hon inte skrattat så mycket på länge som när hon såg Versailles. Jag tror att en stor del av humorn kommer från hur obekvämt och pinsamt det är att se på händelserna. Eftersom jag inte har någon bekant att dela absurditeten med, kommer jag aldrig över tröskeln som skulle omvandla pinan till skratt.
Ifall målet är att väcka känslor lyckas Versailles väldigt bra. Under pjäsens lopp känner jag mig förvånad, förvirrad och nästan lite obekväm. Jag har ingen att dela min chock med, så i stället sitter jag och stirrar tyst ut i tomheten resten av kvällen. Versailles kommer att stanna kvar i mina tankar länge, så från det perspektivet slår pjäsen verkligen huvudet på spiken.