En röra med kryddor från två olika kryddskåp

Vem är jag? Bland vem hör jag hemma? Bekanta frågor som yrar omkring i huvuden på de flesta 20-åringar. Efter att jag presenterat mig hundratals gånger under mitt gulisår, har jag fortfarande inga svar.

Min identitet är ett stort frågetecken. Blir jag tvungen att presentera mig rabblar jag upp det vanliga: namn, ålder och att jag är stolt Helsingforsbo. Ofta möts jag ändå av frågan om varifrån jag är, på grund av mina mörkare drag. Halvindisk, svarar jag, och drar mig för följdfrågan som väntar: ”Pratar du indiska?”. Bortsett från att indiska inte är ett existerande språk, leder den oskyldiga frågan till en inre kris. Tvungen att säga nej, känner jag hur det välbekanta bluffsyndromet kickar in. Etnicitet och identitet har en stark koppling. Särskilt nu när diskussionen om rasism vuxit under de senaste åren. Frågan ”Är jag tillräckligt indisk?” kryper fram ur bakhuvudet. 

Jag går i bastun och undviker onödiga sociala interaktioner

När jag var liten brukade jag ofta sitta i pappas famn efter middagen och be honom berätta om hans barndom i Indien. Jag satt i tryggheten av hans armar och lyssnade ivrigt hans berättelser om apan som stal hans lilla röda radio. Historierna från den indiska djungeln var det bästa jag visste. Jag måste medge att jag under en längre period trodde att Mowgli var baserad på min pappa. Jag är väldigt stolt över att vara min pappas dotter, men är jag berättigad att identifiera mig som indisk? Min pappa är indisk och jag har ärvt mitt utseende och min förkärlek för mango av honom. Men kulturmässigt är jag finsk. Jag är född i Finland. Jag pratar finska och svenska. Jag går i bastun och undviker onödiga sociala interaktioner. Även om jag har ett stort intresse för den indiska kulturen, kan jag inte säga vad det innebär att vara indisk. 

I andras ögon är jag ändå inte tillräckligt finsk. Som finlandssvensk befinner jag mig redan i en minoritet, men mitt utseende sätter mig i en ännu mindre grupp. Att kundbetjänare ofta börjar prata engelska med mig fungerar som en vardaglig påminnelse om min otillräcklighet. Är jag på lunch med min mamma, som är blond och så vit att hon bränner sig mitt i vintern, kopplar de sällan samman oss som mor och dotter. Missuppfattningen kan upplevas som trivial, men för mig skapar den ännu mer avstånd från min finska identitet. Det påminner mig om hur olik jag upplevs i jämförelse med den traditionella finnen, såsom min mamma. 

Åtminstone är jag tillräckligt indisk för Finland

Ingenting har dock fått mig att känna mig mindre finsk än när jag insjuknade i blodpropp för några år sen. I epikrisen efter mitt sjukhusbesök skrev läkaren som orsak till hälsoproblemen som de inte medicinskt kunde besvara: ”indisk pappa”. Där stod det svart på vitt att jag, ner till min genetiska uppsättning, inte är tillräckligt finsk för den finska hälsovården. Lustigt nog blev jag stolt. Det finns ett konkret bevis på min etniska identitet, även om beviset är något rasistiskt. Bluffsyndromet lättade lite. Åtminstone är jag tillräckligt indisk för Finland.

Bekräftelse är viktigt, men när jag nu reflekterar över min identitet inser jag att jag rotat den lite väl mycket i andras uppfattningar. Identitet är ju personligt. Hur man än vänder på steken är jag, sist och slutligen, halvindisk och halvfinsk. Då är det kanske helt okej att inte identifiera sig till 100 procent med någondera. Jag har privilegiet att kunna välja det bästa ur två kulturella identiteter. En röra med kryddor från två olika kryddskåp. Även om kryddorna i det ena skåpet är något smaklösa, men den finska matkulturen är en diskussion för en annan gång.