Opinion: Min största fiende är tillbaka

169

Årets bästa tid, våren, är äntligen här. Lyckligt skonad från pollenallergi som jag är kan jag nu njuta till fullo. Gå kaxigt fram på torra gator med öppen jacka och nya sneakers och känna att vardagen plötsligt är en utlandssemester. Våren skulle verkligen vara helt perfekt, om det inte vore för,

dom,

fåglarna

ÖVERALLT

fåglar

Jag har en ganska ordentlig rädsla för fåglar, vilket är oturligt då jag i mitt dagliga liv i Helsingfors liv stöter på kräken vad än jag gör. Och de tycks alltid befinna sig vid ingångar som för att försvåra livet för mig så extremt mycket som möjligt. Jag kan bokstavligen inte ens gå utanför dörren utan att inte stöta på en fågel.

Det som jag tycker är allra mest obehagligt med fåglar är att det faktum att de kan flyga och att de således alltid kommer ha övertaget över mig. Så fort jag ser en fågel, vilken fågel som helst, föreställer jag mig hur de psykotiskt ska komma flygande och drämma in i mig med full kraft, som om jag var World Trade Center och de planen. Att de sedan skulle fortsätta misshandeln med att hacka mig i huvudet, sticka ut mina ögonglober och slita upp köttet i min kropp med sina vassa näbbar. För vad skulle jag kunna göra för att stoppa dem? Stå och flaxa med armarna som en idiot? Om jag började springa därifrån kunde de ändå bara flyga efter och fortsätta hacka.

När människor märker (ja, det märks) att jag är rädd för fåglar säger de alltid “De är inte farliga, det är bara att gå förbi, de kommer inte på dig”. Och det är sant att de flesta fåglar är fredliga. Men det finns ett undantag som alla är överens om. Och det är måsarna. Alla håller med om att “ de kan attackera” och de flesta har dessutom egna historier om hur de någon gång blivit attackerade av en argsint mås.

Och då undrar jag, helt ärligt – måste måsar verkligen få leva?

ÄRLIGT TALAT, vem skulle sakna måsar? Hur många måsar finns det inte i världen? VAD är egentligen poängen med att de ska finnas? Vad bidrar de med? Jag har svårt att förstå att ett sånt vider till djur på något sätt skulle bidra eller på något sätt skulle vara vital för den biologiska mångfalden och jag tycker att det är orimligt hur pass skyddade de är från alla slags mänskliga ingripanden.

Jag tänker till exempel på en artikel jag läste i Vasabladet sommaren 2016 om ett par argsinta måsar som bodde vid ingången till biblioteket i Malax och som dök så aggressivt mot besökarna att kommunen på sin facebooksida uppmanade biblioteksbesökarna att använda paraply ifall de ville låna böcker. När Vasabladets journalist Sofie Furu ringde upp Malax kommun för att fråga om måsparet svarade de så här:

De är våra årligen återkommande vänner. Folk frågar varför vi inte tar livet av dem, men det kan vi ju inte göra heller, säger Inger Hallvar, som jobbar i växeln på Malax kommun.”

“Men det kan vi ju inte göra heller”

Varför inte?

Varför skulle man inte kunna göra det? Vem skulle sakna måsar överlag och i SYNNERHET det där ena måsparet som gör det omöjligt att gå till biblioteket? Svara mig det?

Jag tycker bara att det är sjukt att man som mänsklig varelse ska uppmanas använda paraply för att undvika detta aggressiva avskum. Jag tycker det är sjukt att man ens ska behöva leva bredvid dem, anpassa sig till ett liv i konstant rädsla, kuva sig för att de ska få breda ut sig. Som om de vore små facistdiktatorer i flygande form.

Jag känner bara, måsen, ingen sörjer när du dör ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja.

Om jag någon gång skulle hålla på med kriminell verksamhet skulle det antagligen vara att ta livet av denna vidriga fågel. Jag skulle bara hoppas att mina medmänniskor, staten, EU, vem som helst, skulle inse att situationen är orimlig och att vi MÅSTE GÖRA ETT INGRIPANDE MOT MÅSARNA innan jag i desperation tvingas ta till illegala åtgärder. Tills dess får jag bara fortsätta dagdrömma om att skaffa ett gevär och go full on Lisbeth Salander on the måsar.