Lärarfackets senaste strejk var för 38 år sedan, och den senaste strejkvarseln för 27 år sedan. Inger Damlin, som är Finlands Svenska Lärarförbunds ordförande, säger att orsaken att det tagit så länge för dem att strejka på nytt är att det är ett stort steg för undervisningsbranschen att ta.
– Vi tar vårt uppdrag på allra största allvar. Det berör inte bara elever, utan också hemmet och samhället, säger Damlin.
Hon fortsätter med att berätta att lärarfacket tog kraven till förhandlingsbordet redan 2018, men att de blev tillsagda att det var ”kärva tider” och i stället fick förlängda arbetstimmar. Kravet om löneavtalet upprepades 2020, men då coronapandemin kom lades det på hyllan igen.
– Nu har vi kommit så långt att vi förstår att det aldrig kommer att bli rätt läge, så det gäller helt enkelt bara att ta tag i saken, säger Damlin.
Henrik Litonius, lärare på Tölö Gymnasium, instämmer men har också märkt en viss försiktighet bland lärarna.
– Ingen kollega har varit jätteivrig på att strejka. Vi hoppas fortfarande alla på att vi ska hitta en lösning på detta så snabbt som möjligt, men den sannolikheten tycks minska för varje dag, konstaterar han.
Litonius anser ändå att strejken är nödvändig för att få förändringar till stånd. Arbetsansökningar inom undervisningsbranschen har minskat under de senaste åren och skolor har svårigheter att hitta någon att fylla lärarpositionerna.
– Mängden obehöriga lärare och korttidsanställningar ökar, vilket undervisningen nog lider en hel del av. Man måste helt enkelt anställa den man får och inte den man vill, säger Litonius.
Övertid bland vårdpersonal den nya normen
Även i vårdbranschen anses strejken vara en nödvändighet. Eva-Maria Sundström, som är huvudförtroendeman för Västra Nylands sjukvårdsområde, ledamot i Tehys fullmäktige samt sjuksköterska och barnmorska, berättar att vårdpersonalen är helt slut. Även de har försökt förhandla om ett avtal sedan 2020, men också i detta fall kom corona i vägen.
– Alla har jobbat övertid och tagit extra turer, och det är helt enkelt inte hållbart längre. Man kan inte ha ett välfärdssamhälle och vården i ett land uppbyggt på att människor måste jobba övertid för att det ska gå ihop, säger Sundström och tillägger att hon vill se att ledningen tar ansvar för denna situation.
Ledningen i Finland har också pratat om att ta emot krigsskadade ukrainare till landet, vilket Sundström tycker är en fin idé men ifrågasätter hur realistisk den sist och slutligen är.
– Vem ska hjälpa dem egentligen? Vi är alldeles för få redan som det är, säger hon.
Långvarig belastning den utlösande faktorn för bägge branscher
– Både vårdarna och lärarna har varit väldigt utsatta under pandemin, och arbetsbelastningen har ökat enormt. Gränser har tänjts på till den grad att de inte kan tänjas längre, och jag tror det är något båda våra branscher varit med om, spekulerar Inger Damlin.
– Det finns en gräns för hur mycket man klarar av, oavsett om man brinner för sitt yrke eller inte, säger Sundström. Hon påpekar också att hennes åldersklass kommer att gå i pension inom de närmaste tio åren och att ifall inget ändras så kommer de inte att ha några kolleger som kan ta över då det sker.
Hur känns det egentligen att strejka?
– De flesta som strejkar är väldigt taggade, då vi upplever att det helt enkelt inte finns något annat vi kan göra längre. Vi är jobbar med liv och död varje dag, vilket verkligen inte återspeglas i våra löner och det behövs en akut förändring, säger Sundström.
Henrik Litonius berättar att det nog känns spännande att strejka.
– Vi har ju inte börjat ännu, men stämningen i lärarrummet är definitivt annorlunda än den vanligtvis är, säger han och förklarar att det främst handlar om att sakfrågor diskuteras allvarligare än normalt.
Båda branschernas strejkförhandlingar är för tillfället strandade.
