Från nervositet till nytt självförtroende – första dagen av Smocka

Första dagen av Smocka. Jag vaknar skitnervös. Har nämligen dåliga tekniska skills. Känner mig lite tom på idéer. Tänker att jag nog inte är så värst bra på att skriva heller. Försöker fylla i ett formulär framför mitt morgonkaffe där jag får frågan vilka mina specialkunskaper är som kunde vara bra att meddela om inför redaktionsarbetet. Ehm, just det. Vilka är mina special kunskaper? Jag studerar film och TV-producentskap. Jag är… ganska organiserad, ska jag skriva det? Inom parentes beskriver det exempel på svar ’’spelar piano’’ eller ’’bra på att rita’’. Så jag stryker mitt svar. Lämnar rutan tom.

Väl på Soc&Kom möts jag av en tyst redaktion och morgontrötta blickar. Morgonens första möte drar igång. Vi blir indelade i grupper. Idéer och artiklar delas ut. Jag känner att energin börjar stiga i rummet och inspirationen börjar flöda. Jag flyter med och meddelar mig frivillig för en gatugallup som ska filmas i närheten. Mina händer darrar lite men kanske ingen märker. Vi blir ett tvåmanna-team med min studiekamrat som (gudskelov) kan hantera både kamera och ljudutrustning. Jag konsulterar ängsligt med kanske hälften av redaktionen (okej kanske tre personer) innan vi drar oss ut på Kronohagens gator. Vi småpratar och fnissar nervöst om vartannat. Känns SÅ pinsamt. Vi ska stanna några på gatan för en kort intervju. Jag stapplar med mina mediokra finskakunskaper. Folk undviker oss skickligt med att korsa gatan några meter ifrån där vi står med kamera, mikrofon och långa, svarta kablar som vi nästan snavar på. Vill kanske sjunka under jorden. Men sedan vill någon stanna och intervjuas. Och några till. Känner mig lite självsäkrare. Börjar nästan jaga folk på gatan. Har lärt mig frågorna utantill. Kanske det blir något det här. Alltså det blir ju nånting av det här! När pinsamheten äntligen lagt sig känner jag plötsligt att tårna nästan faller av. Vi retirerar från uppdraget.

Tillbaka på redaktionen känns det redan hemtrevligt, sparkar av mig skorna och lutar mig bakåt i edit-stolen som vilken slags gammal redaktionsräv som helst. Materialet flyter ihop till en schysst helhet. My work here is DONE! För idag. Nio dagar kvar. Hoppeligen nio mindre pinsamhetsfyllda dagar kvar.

Inka Hietala Sadian,

Film och TV-producentskap,

Mediekultur 2016, Arcada