Jag kommer ursprungligen från Karis – en tätort i västra Nyland med svenska som majoritetsspråk. Jag bodde i Karis i 18 år och under de åren använde jag aldrig det finska språket i min hemstad. Min finska kom till användning endast under lektionerna i finska och då när jag exempelvis besökte Helsingfors, Åbo eller Hangö där majoritetsspråket är finska.
I slutet av augusti 2016 flyttade jag till Helsingfors. Under mina sex månader i huvudstaden har jag pratat mer finska än någonsin. Jag vill påstå att min finska har blivit bättre under det halva året jag spenderat i Helsingfors, men min finska är långt ifrån bra ännu.
Att gå från att inte prata någon finska alls till att prata språket så gott som varje dag har varit kämpigt. Min finska är väldigt dålig och det är en följd av att jag aldrig pratat språket med någon eller kommit i kontakt med språket på ett annat sätt.
Som journalist i Finland gäller det att kunna åtminstone lite finska. Det här har jag lärt mig under Smocka då jag varit tvungen att intervjua på finska och översätta texter till svenska. Det känns skrämmande – precis som det känns skrämmande att göra telefonintervjuer då jag har telefonskräck.
Jag känner mig mer bekväm med min finska nu. Även om jag gillar att börja mina konversationer på finska med ”Pahoittelen, mutta minun suomea on tosi huono” så lyckas jag ändå få fram det jag vill få sagt. Slutligen blir de här intervjuerna lika bra som de när jag fått använda mitt modersmål.
Nå, är det faktum att min finska är så dålig en motgång för mig i mitt journalistiska arbete? Det är klart att det är, men det finns större motgångar. Jag kämpar med språket för att jag i framtiden ska kunna jobba självsäkert som journalist i Finland. Jag uppmanar er andra som anser att ni har en dålig finska att våga och känna er fram i det finska språket. Det lönar sig i slutet.
